torsdag 31 mars 2016

Fortsatt arbete med vår narrativa text

Under denna vecka har vi läst andra elevers narrativ texter för att titta på vilka kvalitéer en bra narrativ text har. Eftersom eleverna känner igen textens struktur och vilka språkliga drag som bör finnas med har de ganska lätt att ge feedback och komma med konstruktiv kritik.
Här nere kan ni läsa en av våra gamla elevs text.

Övergiven
Jag satt vid kanten av den smutsiga väggen. Jag hade blodsmak i munnen och frös. Jag hade inte borstat tänderna på väldigt länge och kände mig smutsig. Det röda bandet jag hade fått av mamma var smutsigt av all sot. Jag hörde att stegen närmade sig. Knock, knock, knock. Snart skulle jag dö. Jag blundade långsamt. Det brändes under ögonlocken och tårarna trängdes fram. Det började sticka under tröjan. Jag undrade vad det vad. Plötsligt såg jag vad det var. Det var ett gammalt foto på mig, mamma och pappa Jag försökte minnas den tiden. När vi alla var glada. Jag mindes  mammas skratt! Stegen närmade sig. Knock, knock, knock. Jag blundade och mindes tillbaka.  Tiden då jag blev övergiven av först mamma sedan pappa.

Jag satt i soffan och tittade på TV. Snart skulle träningen börja. Jag brukade simma och mamma brukade ta  mig dit. Nu var klockan 15.30. Träningen skulle börja snart .Mamma!!! skrek jag. Kom nu!!

-Vänta, jag har något jag vill ge dig först, svarade mamma. Mamma kom förbi mig,glad som vanligt! Hon räckte fram ett rött band till mig. Jag tyckte det var jättefult men jag ville inte göra mamma ledsen.
- Tack mamma svarade jag! Kom nu går vi!

Jag satte mig i bilen och mamma körde. Jag tittade på det röda bandet jag hade fått, jag tyckte inte alls om det. Snart var vi framme! Mamma skulle ge mig en kram innan jag gick . Men plötsligt  hörde jag smällen!  Det var som om tiden stannade. Jag blev rädd. Hjärtat dunkade väldigt, väldigt mycket, jag minns hur mamma skadades. Plötsligt svartnade allt.

Jag vaknade på sjukhuset. Sedan mindes jag vad som hade hänt. Mamma. Kramen. Smällen. Blod och när allt svartnade. Jag hade brutit revbenet  med det gjorde inte ont . Det gjorde ont att se mamma dö!
Jag började gråta. Jag hade en klump i magen. Jag kände mig stel. Kunde inte prata nästan. Jag tänkte på mamma. Jag såg det röda bandet jag hade fått.,  Jag blev chockad, bedrövad ,ledsen  och stel av skräck när jag såg det. Mamma hade lämnat mig.

Sjuksyster kom in och ställde några frågor. Sedan försökte hon säga något. Det var som om hon hade kramp i munnen när hon sa det.  -Ehm… D..du ….k-kan inte bo hos din pappa l..ängre….. Jag blev chockad och försökte säga något men det gick inte. Jag var stel. Jag försökte tränga fram: Varför? Varför skulle jag bli övergiven?

Efter några veckor fick jag veta att att pappa hade fått en riktigt stor chock, han var väldigt ledsen efter det som hade hänt med mamma och jag kunde inte bo kvar hos honom. Nu hade jag förlorat mamma och pappa, men jag ville inte tänka på det annars skulle jag gråta ännu mer. En släkting skulle bli min förmyndare.


Jag undrade hur släktingen såg ut när jag var på väg mot honom. Nu stod jag jag vid dörren och var ängslig. Jag vågade inte knacka. Men sedan gjorde jag det långsamt. En lång man steg ut. Han hade bara svarta kläder. Han såg inte glad ut och han hälsade inte ens. Har var bara tyst.  När jag steg in i huset märkte jag att det var jätte smutsigt. Jag ville inte bo här. Nu saknade jag mina föräldrar ännu mer. Men jag var ändå tvungen att bo där.


Dagarna gick och släktingen var fortfarande tyst. Jag fick inte så mycket mat. Släktingen var inte snäll och jag fick sova på golvet. Jag fick aldrig duscha, borsta tänderna eller tvätta ansiktet. Jag var inte särskilt ren heller! En dag frågade jag släktingen om jag fick gå till skolan men då blev han arg. Han steg upp drog mig i håret och släpade mig till mitt rum. Jag blev väldigt rädd och började gråta tyst. Jag tänkte på smällen och på hur pappa övergav mig, dem hade svikit mig. Jag ville inte alls bo hos släktingen.

Släktingen blev värre och värre. En dag bestämde jag mig för att berätta för polisen hur han behandlade mig. Men släktingen var smart och förstod vad jag höll på med. Då sparkade han mig på munnen och drog mig i håret. Han forsatte att sparka mig. Det kommer jag inte att glömma. Jag kunde inte göra något, jag fick jätteont. Jag hade svårt att andas och höll nästan på att dö. Sedan släpade han in mig i ett rum och sa att jag skulle vänta…

Jag öppnade ögonen och tittade på fotot en sista gång. Stegen närmade sig. Knock, knock, knock. Nu skulle jag dö. Det kände jag bara på mig. Jag hade fortfarande blodsmaken i munnen. Jag tänkte på mamma och pappa en sista gång. Jag tittade på det röda bandet jag hade fått. Jag mindes också hur dem övergav mig. Jag visste inte om jag kunde förlåta dem. Tårarna började rinna. Nu kom släktingen in. Jag vågade inte titta på honom. Han gick fram till mig och sparkade mig i magen. Jag kunde nästan inte andas. Han sparkade mig igen och då svartnade allt. Nu skulle jag aldrig öppna ögonen igen. Det sista jag såg var fotot på mig, mamma och pappa där alla skrattade, innan dem övergav mig
.


När vi läst texten diskuterade vad det är i ovanstående text som gör den så bra.
Elevernas kommentarer:
- Många gestaltande beskrivningar.
- Intressant så att jag vill läsa mer.
- Bra stavning
- Alla delar som ska finnas med i en narrativ text finns i texten.
- Vi kan känna hur personen i texten upplever händelsen.
- Författaren har börjat med slutet först.
- Verbet står i dåtid
- Det finns dialog i texten.
- Det känns som om texten är på riktigt.

Vi tittade än en gång på strukturen i en narrativ text och eleverna har under hela skrivtiden tillgång till sin stödmall om hur den narrativa texten skrivs.
Lägg till bildtext

Stödmall om hur man skriver en narativ text.


Texterna skriver vi i google classroom och då kan jag som pedagog hela tiden ta del av elevernas skrivande och ge kontinuerlig feedback. Dessutom är det många elever som delar sin text med sina klasskamrater för att få feedback och tips på utvecklingsmöjligheter redan innan lektionstillfället/tillfällena då vi kommer att ha kamratrespons.



Eftersom vi har elever som talar många olika språk i vår klass och som kan olika mycket svenska har vi elever som skriver sin text på sitt modersmål och får sedan stöd av modersmålsläraren att översätta texten. 

Vi använder oss mycket av Into Words för att lyssna på det vi skrivit. Många gånger är det lättare att få lyssna på texten och upptäck var man ska förändra och utveckla texten, än att själv läsa den.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar