Min första skoldag
Klockan ringer och det är dags att gå upp från sängen. Jag tar bort täcket och står upp
medan jag sträcker mina armar. Innan jag byter om måste jag väcka min lillasyster som
också ska börja på en ny skola. Detsamma gäller också min stora syster som börjar
gymnasiet. Så känslan som jag har i magen är jag inte ensam om.
Spagetti benen darrar så att det är omöjligt att kontrollera benen. Dem fem stegen från
garderoben är som fem kilometer bort. Jag ville bara lägga mig ner på sängen och glömma
den nya skolan, jag vill gå tillbaka till Rosengårdsskolan med alla mina gamla vänner och
lärare. Kommer jag nånsin få såna fantastiska vänner, lärare och undervisning. Nu måste
jag kontrollera tankarna och byta om. Efter mycket tänkande och många beslut är jag klar.
Jag vänder mig om och ser Vina. Solstrålarna skiner genom fönstret och gör hennes hår mer
ljusare och hon har en hästsvans som passar med hennes lilla söt röda klänning.
-Mimi jag är rädd och tänk om ingen vill vara min vän?, säger min lilla syster med rösten
som en nyfödd bebis. Hon kommer försiktig till mig och håller min hand.
-Vina var bara dig själv så kommer dem i din klass vara med dig, säger jag och kramar
henne.
Just då när jag svarade min lillasyster kommer samma tanke i mitt huvud. “Tänk om ingen
vill vara min vän?”. Jag visste redan innan att några klasskompisar också ska börja på
samma skola men inte min bästa kompis som jag har haft i tre och ett halv år, hon ska
börja på en annan skola. Problemet är att jag och mina klasskompisar kommer inte åka
samma buss.
Klockan håller på att närma sig 7:30 och 7:45 kommer bussen. Mackorna som finns i köket
är omöjliga att äta. Magen känner ingen hunger så varför ska jag äta då men mamma tjatar
att man måste äta för att klara dagen så jag äter ändå lite. Därefter är det dags att gå till
bussen. Samtidig vid ytterdörren tar jag på mig mina skor och så kommer Rondik.
-Ohh Mimi vågar inte gå till sin nya skola, säger hon med en retsam röst och går därifrån.
Rondik ska alltid reta mig men hennes skämt är ganska roliga, hon gjorde så att ett leende
kom upp. Med min handsvett öppnar jag dörren och tar farväl av min mamma. Där ute strålar
solen starkt och man är tvungen att täcka solen med sina händer. Jag ser att bussen kommer
på långt håll och jag går snabbare till busshållplatsen. Väl framme i bussen sitter jag på en
plats nära fönstret.
En tanke som jag har i huvuden är att just hur det var i årskurs sexan då alla i årskursen blev
nära vänner med alla. Förut så var parallellklassen vår största fiende. Vi var som Donald
Trump mot Syriens president. I sexan så var alla vänner men nu i sjuan så är alla vi skilda åt.
Under tiden kommer flera ungdomar i bussen och nu så har jag förstått att bussen närmar sig
skolan. En likhet som ungdomarna har är att alla har en vän att prata med. Jag är van att se
likheter för Sofie har alltid påmint mig om likheter och skillnader i olika sammanhang.
Tillslut är bussen framme vid skolan. Det är trångt att gå av bussen, det är många som
trängs och puttas. När jag är väl ute ur bussen står jag på skolgården och min blick fastnar
mot skolans byggnad. Just då hör jag en biltuta. Jag kollar runt och ser att rektor Anneli kör
förbi med sin stora och orangea bil. Hon vinkar till mig och kör till parkeringen.
Jag vinkar tillbaka och ett leende kommer upp samtidig som klumpen i magen försvinner.
Min första skoldag i årskurs 7
Jag vaknar av solen som skiner i mina ögon. Jag går med trötta steg till toaletten.
Jag tar tandborste och tandkräm, jag lägger ner tandkrämen på tandborsten och börjar
borsta mina tänder. Jag kollar på mig i spegeln och tänker på nya skolan jag tänker att hur
det kommer gå i den nya skolan. Jag är klar och går på väg till rummet och tänker vilka
lärare jag kommer få träffa. Sedan går jag stirrar på garderoben och tänker på vilka kläder
jag ska ta på mig. Men sedan bestämde jag mig att ta min vit adidas tröja och min vit jyns
sedan tar jag på mig min vit jyns och min vit adidas tröja.
-Kom och ät frukost,skriker mamma med fin röst
-Jag säger vänta, svarar ja.
Jag går ner och sätter mig vid köksbordet. Där ligger det två mackor med ost och med
gurka och juice.
Jag bara dricker juice och när jag skulle gå så mamma kommer och frågar att varför jag
äter inte?
Mamma frågar igen om jag är nervös för den nya skolan?
- ja mamma jag är nervös till min nya skolan, svara jag med ganska hög röst.
-Mamma säger att det kommer gå bra, svara mamma med ganska fint röst.
Mamma går nu. Jag sitter lite stund på köksbordet och tänker på min gamla skolan på mina
vänner och lärare våra små minnen. Jag tänker på mina fina lärares skratt. Sofie som alltid
tog bara grönsaker i lunch, Emelie som ville att vi skulle bara prata engelska i lektionen och
Anna som alltid tjatar om nomp, allt gjorde de gjorde, gjorde de för vår skull.
En sak som dom gjorde varje dag kommer jag aldrig glömma att dom drack kaffe varje dag
deras älskade kaffe. Jag tänkte på när min lärare Sofie som brukade säga - att Aisha
det kommer gå bra bara ta det lugnt.
Nu går jag upp och tittar utan fönster om bussen har kommit. Det står att bussen kommer
8:01 och nu är det 7:20.
Jag går och sätter mig på soffan och startar tv jag tittar på en serie som heter Klassen.
Jag kollar på Tv i 30 min sedan kollar jag på klockan och klockan är 7:50. Jag går och
hämtar mina nya adidas skor from skåpet sedan går jag och fixar mitt hår.
Sedan går jag och tar på mig min jacka och skor sedan öppnar jag dörren sakta och
stänger det. Sedan går jag till busshållplats och jag väntar till bussen i 10 min. Bussen
kommer nu och det är de samma gröna busse som jag brukade gå till min gamla skolan i.
Nu går jag och sätter mig och tänker på nya skolan och klumpen i magen blir större och
större och under tiden visste jag inte att jag är framme. Jag går ner och ser på den fina
vackra färg full gården och den vackra skolan.
Klumpen i magen försvinner för lite stund sedan hör jag en röst som säger:
- Åk 7 det är dags att komma in men det är inte Sofies röst.
Fjärilar flyger i magen. Jag går och tar av mig mina skor och jacka. Jag går och står i leden.
Dörren öppnas jag hör en fin röst som säger välkommen och jag tänker hur det kommer gå……...
Aisha 6a
Min första dag i åk 7!
Jag öppnar mina ögon av att min mobil klocka ringer. Jag har bara fått sex timmars sömn, mina
ögonlock är för tunga att öppna. Jag är jättetrött och illamående på grund av att jag vet inte hur
det kommer gå till på min nya skola.Med tunga steg går jag till toaletten, tvättar ansiktet och borstar
tänderna,medans jag borstar tänderna tänker jag på min nya skola och att jag inte känner någon där.
Jag tänker på alla förmågor jag fick från Sofie,Anna och Emelie och på min nya skola ska jag visa allt,
allt jag kan och allt jag har lärt mig.
Innan jag ska ut från toaletten kollar jag i spegeln och säger “det här ska jag klara och jag är stark”
,eftersom att Emelie brukar alltid säga ‘’om det inte känns bra så kan du stärka dig själv genom att
säga att du klarar det och allt kommer att gå bra’’.
Jag går tillbaka till mitt rum och väljer de finaste nya kläder som jag har köpt under sommaren och
en av de är en vit blommig klänning så jag bestämde att ta på mig den. Det känns inte rätt jag har
en klump i magen men ändå höga förväntningar på min nya skola.Med svaga ben som känns jätte
lätta så att jag kan inte ens stå går jag och tar på mig mina kläder.Under tiden går jag till köket.
Min mamma laga frukosten och det känns som att det kommer ta hundra år tills pannkakorna är
klara.Jag orkar inte äta men mamma tjatar på mig
-Ät Tamara om du inte äter så kommer du må illa hela dagen, säger mamma med ganska låg röst.
Jag orkar inte svara henne men det känns ändå fel att inte göra det .Jag går till rummet för att ta
på mig mina nya skor och sommarjackan. Jag är på väg nu till busshållplatsen solen strålar på gräset
och fåglarna kvittrar med en fin röst.Sedan när jag är framme bredvid busshållplatsen ser jag Midya,
min kompis som jag har känt i nästan 3 år, plötsligt känner jag som att mitt hjärta ska hoppa ut från
bröstkorgen av glädje.
Just då ser vi att bussen kommer och då börjar min kropp skaka som att jag är på nordpolen fast
det är augusti, för att det känns att det börjar närma sig till min nya skola.Under tiden jag sitter i
bussen och tänker på Sofie, hon brukar alltid säga’’Här får ni aldrig springa för vi lärare behöver
också rast var snälla att gå ut’’.Vi sa allt till henne ja ja vi ska ut fast vi gjorde det aldrig. Det var en
dag när Reine min mattelärare skulle sluta då tänkte jag att jag kommer aldrig få bra betyg utan
henne,men plötslig kom en underbar lärare Anna Duncanson och förändrade allt för mig och
mina betyg.
Efter en stund är vi framme i vår nya skola som heter Videdalsskolan. Min kropp darrar och det
känns att det kommer explodera.Jag och Midya vi går och sätter oss på bänken,solen strålar rakt
på mitt ansikte så att det svider mina ögon. Det varma vinden blåser mitt hår runt halsen som en
halsduk.Jag saknar Rosengårdsskolan det var bra och dåliga dagar som vi har haft tillsammans,
jag minns det röda mattan som var mitt i klassen ,alla bråkade om vem skulle sitta på mattan
men en person hade alltid den ledig Hassan .Jag hoppas att det finns en liknande i min nya skola
speciellt i klassrummet.
Jag kollar runt i skolgården och ser alla mina blivande klasskamrater pratar med varandra, några
som rycker på pannan,andra som skrattar och några som ser nervösa ut precis som jag. Just då
när jag kollar på alla tänker jag tillbaka till mina gamla vänner i Rosengårdsskola.Hur är deras
första dag i skola?Är de också lika nervösa som mig?Hur ser deras skolgård ut?.Tyvärr jag får
inga svar på mina frågor.
Kl är 8.10 skolklockan ringer och då är det dags för att vi ska komma in i vår nya klassrum,träffa våra
nya lärare och mycket annat.Därefter tänker jag på att det är inte Sofies,Annas eller Emiles röst som
jag kommer höra hela dagen idag.Deras röst gjorde mig bekväm så att jag kan koncentrera mig .
Jag går sakta mitt hjärta bultar så att jag nästan hör den.Alla elever står utanför klassrummet.
Handtaget till klassrummets dörr böjs ner,jag börjar kallsvettas om händerna och ,dörren öppnas
sakta och mitt hjärta går upp till halsen,med skakande händer drar jag ner handtaget och kliver in……
Tamara Tato
Min första dag i åk 7!
Klockan ringer på morgonen, jag vaknar upp efter endast fyra timmars sömn.
Jag går upp från sängen, sitter på sängkanten en stund och tänker på hur det
kommer gå första dagen på min nya skola. Det känns som om det är små fjärilar
som flyger runt i magen, illamåendet börjar komma och jag får väldigt ont i magen.
Är det på grund av att jag vill spy eller på grund av stressen?
Jag stiger upp från sängkanten och går med små steg in till badrummet. Jag tar
tandborsten, och lägger lite tandkräm, medans jag borstar mina tänder tänker jag
hur det ska gå i den nya skolan. När jag är klar går jag med sömniga steg till köket,
jag går fram till köksbordet och sitter på en av stolarna. Det är en macka och juice
framför mig och jag äter knappt någonting. Juicen är det sista jag kan dricka med en
klump i magen. Jag reser mig upp och går rakt in till mitt sovrum, där öppnar jag
garderoben och väljer ett par ljusblå jeans och en Gant tröja, sedan lägger jag lite
mascara och puder.
Klockan är 07:00 och hjärtslagen ökar. Jag tar på mina nya Nike skor och min skinnjacka,
tar små fotsteg ut från huset och låste dörren efter mig.
Jag promenerar till busshållplatsen där jag ska träffa mina vänner som jag blivit placerad
med, Mahmoud, Malak, Aiat, Ali, Muna och Dirshe. Vi ska samlas på busshållplatsen vid
Rosengård Centrum.
Bussen kommer och vi går in i bussen där varje en tar en plats. Allt blir mörkt och jag
tänker hur det var på Rosengårdsskolan, hur alla vi elever kämpade för bra betyg,
hur alla lärare kämpade för att vi skulle lyckas och alla våra extra anpassningar.
Finns det extra anpassningar på den nya skolan?. Tankarna bara virvlar omkring.
Jag tänker på hur det var när vi var små, båda klasserna A och B bråkade hela tiden
vi kom aldrig överens om något. Jag tänkte också efter hur Xhafer bruka komma och
fråga Sofie och Emelie om dom ville ha kaffe, han var en väldigt bra kaffebägare och
jag tänker vidare på hur Xhafer brukade gå upp på taken för att hämta bollarna som
vi varje rast skjöt upp på taket. En gång var vi på besök i Genarp där nästan alla
eleverna blev vilse i skogen och när vi gick till Sofies hus och hoppade på studsmattan.
När vi var i Lund i vattenlekplatsen, tankarna bara går runt. Jag började tänka hur det
ska gå om jag skulle ha några vänner. Nu ska jag bara lämna Rosengårdsskolan och
kasta alla fina minnen vi haft tillsammans.
Jag väcks av att Aiat ryster mig
- Jalla, upp vi är framme, säger Aiat.
Vi hoppar av bussen och promenerar lite och känner lukten av sommaren. När vi är
framme så ser jag många elever jag inte känner och även lärare. Vi går fram till entren
och går fram till vår nya klass. Min lärare öppnar dörren till den nya klassrummet och………
Hadil 6A
Min första dag i åk 7
Alarmet ringer och ringer tills inget ljud hörs i rummet. Fjärilarna i magen flyger runt och runt. Magen pirrar och klämmer ihop sig. . Jag tänker nu hur det ska gå för mig? Alla mina underbara vänner har bara flugit iväg som väldigt stora stjärnor på himlen och spridits iväg. Minnena i mitt huvud kan jag inte undvika de utan bara kommer upp hela tiden . Jag tänker på alla de bra minnen med mina fantastiska gamla klasskamrater.
Jag kommer ihåg den gången vi var i skogen och alla var jätte glada och taggade. Då vi alla sprang iväg och solen sken. Minnena i huvudet fortsätter och fortsätter. Jag kommer ihåg den sorglig dagen. Den dagen min underbaraste lärare Reine slutade. Reine var en lärare som jag har aldrig mött tidigare. Hon kämpade hon ville att alla skulle nå målen och allt möjligt som inte vi kunde. Men den dagen som var den förfärliga kunde inte någon stå emot den. Reine slutatade och tårarna av mig kunnde inte sluta. Jag hoppas att hon har det bra och att du har varit en stor del av mig kära Reine. Du vet inte hur mycket jag älskar dig men det är väldigt svårt för mig att beskriva den personen du har varit emot oss i klassen.
Jag minns den fantastiska dagen vi hade i vattenlekplatsen då var alla blöta och hur alla skrattade högt. Att bli blöt av sin älskade lärar var att få en väldigt stor kram.
Men nu finns det inte någon kvar av mina vänner men ett foto har jag av de som hänger i väggen i rummet. Tårarna rinner ner över mina kinder en tåre efter den ena och den andra. Jag kommer också ihåg mina fantastiska lärare som är Sofie,Emelie och Anna. Vi hade alltid roligt med varandra och för mig är dem bästa lärarna som jag har lärt känna. Dem är en del av mig av mitt hjärta. Att se en av mina underbaraste lärare får mig att bli glad och få mig att jobba stenhårt. Att se sådana lärare gör så att man både gråter och skrattar tills tårarna inte slutar gå ner över kinderna.
Hur ska jag kunna börja i en ny skola utan, utan och tårarna rinner ner. Jag har aldrigt trott att något sådant skulle hända mig men jag fick gå över det. Jag försöker och försöker ta ner mina ben från sängen men mina fötter känns som is och snart håller de på att gå isär. Första steget känns det inte bekvämt andra gången känns det som att något drar mina fötter. Men den tredje gången så krossades mitt hjärta. Nu är mitt liv över. Mina klasskamrater och lärare har bara lämnat mig. En lärare och klasskamrater betyder väldigt mycket för mig. Eftersom jag har lärt känna de snart i sju år och andra mer men nu måste jag släppa dem och jag måste gå vidare.
Mamma ropar och säger dags att ta på dig och skynda dig till bussen men jag struntar och tänker sova. Tänkandet bara fastnade i mig. Jag kollar mig själv i spegeln och Plötsligt så insåg jag att mina vänner är bakom mig. Jag vänder mig och är helt glad och äntligen fanns de för mig. Jag vände mig och fick en kraftig klump i magen.
Den rinnande tåren och den andra droppen föll ner över mina kinder. Nu är bussen på väg jag skyndade mig. Jag springer och springer tills mitt hjärta stoppades och jag var hel tröt. Ensam och själv i bussen det är som att sitta själv och inget ljud hörs. Det luktar som ruten ägg i bussen och jag blir svettig och känner mig att jag har feber. Nu så stannar bussen och det är dags att gå av. Första steget in till skolgården så känns det att jag inte kan gå och mina fötter stenades . Jag kollar omkring mig men det känns att jag inte passar in. skolgården är liten och målad. Klumpen i magen kändes helt förfärlig. Jag lyfter upp min mobil och vill se mig själv men det känns att jag är osynlig . Jag drar i dörren och det går inte att öppna dörren eftersom jag har inte den kraften som kan öppna dörren utan jag gav upp och satte mig på skolgården.
Ute i skolgården helt ensam och ingen av mina vänner är nära det känns som jag inte duger i den skolan.. Jag hade förväntat mig att någon av mina klasskamrater hamnade med mig. Telefonen ringer och jag tänker inte svara. Jag kan se alla elever ha roligt utan mig eftersom jag är inte en del av denna skolan sa jag till mig själv. Jag satt och funderade på om min nya lärare kommer kanske vill hon att jag ska intervjua mig för alla i klassen. Jag som person hatar att intervjua mig. Jag tycker att det är helt förfärligt och det känns inte bekvämt för mig. Efter 30 sekunder så öppnar läraren dörren. jag andades djupt in syret men kunde inte få ut koldioxiden. Jag låg och titar på henne och det käns som att hjärtat slutade dunka. läraren sa välkommen Mohammed kom in. Jag blev livrädd det är som att gå in till ett spökhus eftersom det känns att jag inte passar in. På vägen till klassen blev mina fötter svagare och svagare. Nu är vi på väg sa läraren. Den doften som jag har en gång i tiden andades kunde jag inte lukta utan jag fick inte i mig syre och jag höll på att svimma. Även om jag får nya lärare eller elever så fanns ni ändå för mig och jag för er. Så mycket man tycker om någon kan man inte beskriva allt.
Min första dag i åk 7
Jag tittar mig i spegeln medans jag tandborstar tänderna , känner en stor klump i magen på. Jag tänker på när skulle gå till Rosengårdsskolan lärarna vara alltid vänliga och frågade , hej hur mår du? När jag väl tänker så längtade till skolan när jag gick på Rosengårdsskolan. Jag minns tillbaka på gamla tider om när Xhafer alltid frågade lärarna om de vill ha kaffe så kan jag hämta till er. Jag minns också när en av mina lärare var ny och skulle jobba med oss , då tyckte alla illa om henne men jag kände någonstans inombords att hon kommer vara den bästa läraren.
Jag går mot min garderob och öppnar den men jag vet inte vad jag ska ta på mig. Jag frågar mamma om hon kan hjälpa mig för jag vet inte vad jag ska ta på mig.
-Mamma säger att du kan ta på dig en ljus blå jeans och en svart blus ,
-Okej säger jag tack för hjälpen ! Jag tar på mig de saktaste som jag bara kan för jag är jättestressad och undrar vad som kommer att hända på den nya skolan. Jag undrar om jag kommer ha så bra lärare som jag hade på Rosengårdsskolan , jag undrar om jag kommer få det stödet och bra lektionerna som jag fick på Rosengårdsskolan. Kommer lärarna vara snälla och trevliga ?
Jag hör mamma som skriker Certina du kommer att komma försent. Jag skyndar mig ner till busshållplatsen för att ta bussen när jag kommer ut från trapphuset så hör jag hur fåglarna kvittrar. Jag känner också lukten av asfalt. Jag måste ta bussen för vi bor långt ifrån den nya skolan. Jag känner hur klumpen i magen bara blir större och större det känns som att jag inte kan andas , när jag gick på den gamla skolan så behövde jag inte ta buss till skolan för det var rätt så nära.Jag tittar på tv skärmen för att veta när jag är framme jag ser att det är tre minuter kvar jag blir ännu mer stressad och det kändes som om jag inte kan andas. När jag tänker på gamla klassen så rinner tårarna ner från mina ögon till mina kinder , men när jag tänker på lärarna så känns det som att det rinner ett fors ner från mina kinder. Tänk om jag inte kommer ha så bra vänner och klasskamrater? Som jag hade , tänk om jag inte passar in?
Jag är på väg att hoppa av bussen när jag ser den stora skolgården. Jag vet inte vart jag ska ta vägen alla barn lekte och var glada men det är, jag känner mig utanför eftersom att Midya är sjuk och hon kommer inte till skolan idag så jag är själv. Jag går längre in på skolgården och tårarna bara rinner det känns som att det bränner när dom rinner ner. Jag saknar mina härliga och fina lärare som alltid var där för mig och jag älskade dom lika mycket som om dom var mina mammor. Kanske det låter märkligt men det är faktiskt sant. Jag hör att klockan ringer in och läraren öppnar dörren när hon öppnar dörren så känner jag hur fjärilarna bara flyger runt i magen på mig men läraren säper och släpper in alla elever….
Min första dag i 7:an
Hela jag skakar när jag sitter i den sköna mjuka stolen på bussen. Stenarna i asfalten gör att bussen studsar, fram och tillbaka. “ Annelund”, säger rösten i högtalaren. Det är 10 minuter kvar tills jag är framme på den nya skolan, Oxievångsskolan. Illamåendet ökar när bussen gasar till nästa busstation. Lugnet lägger sig ner när jag ser Hadil kliva in i bussen från Ramels Vägs busstation. Hadil är en av mina närmaste vänner som alltid stått vid min sida i alla situationer. Jag kollar mig runt i buss 35 och får en blick av min klasskamrat, min gamla barndomskamrat. Jag minns när vi alltid var tillsammans i alla raster i skolan men sen den där dagen kom så flyttades vi ifrån varandra. Min vinröda klänning svävar när bussdörrarna öppnas.
Minnen från alla mina underbara gamla lärare och klasskamrater från Rosengårdsskolan grubblar snabbt i huvudet. En varm och solig dag var båda årskurs 5 tillsammans med Emelie, Reine och Sofie i vattenlekplatsen för en gång skull utan något krig mellan Ryssland och USA. Klockan var 12 på eftermiddagen, och vi lekte olika lekar,min favoritlek var vattenkriget.“ Sluta, kasta inte på mig vatten” ropade Reine samtidigt som hon skrattade. Jag stirrade in i Reines ögon och såg flera droppar vatten rinna ner från hennes kjol. Det pirrade i magen av att tänka på Reine. Den här dagen var magisk.
En vecka efter vi fick reda på att vi skulle till Genarp så var vi där. Vi stod där med våra egna fötter. Timmarna gick och det var dags för mat.“6A, 6B det är dags för mat, ta fram er mat från er ryggsäck och sitt här i området, hade Sofie sagt glatt”. Genarp var så fint landskap. Av att tänka på den här utflykten gör mina dagar. Dom vita blommorna rörde sig kraftigt av luften.
Dagen där det bara rann ner vatten från mina ögon. Sofie höll tag om mig och bara strök hennes händer på min rygg. Den där dagen, minuten, sekunder blev jag till en annan person. Från att ringa hem varje dag stod jag där ett år efter tänkandes på vilka misstag jag har gjort. Jag stod där som en annan Aiat. Den där dagen förändrade mitt liv ännu idag.
Den engelska lektionen hade börjat och alla satt på sina platser för att börja arbeta. En elev berätta ett skämt han hade hört av en vän. HAHAHA, skrattade Emelie. Hennes glädje tårar rann ner från hennes ljusrosa kinder försiktigt.
Ord för ord från förr ekar i mitt huvud. Den tjocka vattensäcken i mina ögon vill rinna ner men jag försökte svälja ner den. Klumpen i magen omvandlades till en stor knut som sedan omvandlades till fjärilar. Tio tusen frågor virvlar runt i huvudet: Hur ska det gå? Vem kommer jag vara med? Hur ska jag vara? Kommer jag ha några vänner? Hur är undervisningen uppbyggt?
Bussen stannar tvärt. Vi går ner från bussen tillsammans med några kamrater från förra skolan. Hur kan en skola se ut så här? Min blick stanna i några sekunder på marken och tittdade sedan på byggnaden. Den beige teglen som skolan var byggd av luktar asfalt. Det enda jag hör är frågorna som fortfarande ekar i mitt huvud men även barn som leker. Minnen från förskolan blinka snabbt fram i ögonen. Allt som var snurra runt mig dock smakar det barnsjukhus. Tusen olika smaker la sig i tungan: Bandage, blod, handsprit och många olika smulor.
Skolklockan ringer. Jag går in från en meters dörr. “Hur ska jag bete mig, tänker jag för mig själv”? Var dig själv och ingen annan i din nya skolan, hade Sofie sagt innan skolavslutningen i några dagar. Många klasser, samt elever springer förfärligt till sina klasser för att inte komma sent, men när jag vänder mig om ser jag dörren som jag varje dag, i tre år ska gå in i. Det känns som om tiden stannar just då. Stegen till klassen blir långsammare och långsammare för varje steg jag tar. När jag står utanför klassrumsdörren öppnar jag dörren till klassrummet och……...
Aiat Al-Dyrawi