Äntligen klara!

Nu är snart alla våra överlämningsfilmer klara, har ni missat vad det är för filmer vi arbetat med så läs gärna inlägget före detta. Jag har tillsammans med mina kollegor ägna kvällarna åt att lyssna igenom elevernas filmer, jag har skrattat, gråtit och förundrats över elevernas mod och tankar. Såklart vet jag att vi har en fantastisk  elevgrupp men ändå har många av filmerna förvånat mig mycket. Elever idag är så mycket klokare än vad jag var när jag gick i årskurs sex, aldrig att jag hade kunna sätta ord på vad jag behövde för att lyckas eller vad mina utvecklingsområden var. Kanske var det inget man pratade om när jag gick i skolan.

Vi har fått många frågor från personer som vill se filmerna och några av våra modiga elever har valt att lägga ut filmerna här på bloggen. Våra elever är vana vid att få feedback och visa upp vad de arbetat med men när det gällde dessa filmer är det några som inte vill dela med sig av filmerna till andra än just pedagogerna på de nya skolorna och så klart måste vi respektera det.
Men här nedan kan ni se några av filmerna, har vi tur får jag dela fler filmer med er senare i veckan.

Överlämningsfilmer till åk 7!

En tankekarta som stöd till filmen gjord av Rana.

Terminen närmar sig sitt slut och en underbar sommarvärme har kommit till oss i Skåne. I många ämne håller vi nu på att avsluta och knyta ihop säcken. I svenska ska eleverna göra en film om sig själv som de ska lämna till sin nya skola. Detta gör vi dels för att utveckla vår muntliga förmåga att kunna planera, förbereda och genomföra  en presentation men också för att de skolor som tar emot våra elever ska få goda förutsättningar att ta emot eleverna på ett så bra sätt som möjligt.

Eleverna har börjat med att göra ett manus, några gör tankekartor i widgit online, några skriver en hel text och någon annan har valt att göra sitt manus efter ett speciellt ett arbetsschema, också i widgit online.

Här är en bild på vår studio där eleverna kan spela in sina filmer. 

Efter att eleverna har gjort sina manus ska de med hjälp av en Ipad eller en mobil, göra en överlämningsfilm. De ska också träna på redigera filmen samt lägga till text, bild och eventuellt musik. När filmen är gjord skapar eleverna en QR - kod som klistras på den blåa elevmappen som lämnas över till mottagande skola. Vi hoppas att så många som möjligt av pedagogerna på skolor runt om hela Malmö som ska möta de blivande sjuorna tar sig tid att titta på elevernas filmer!

Texter som berör!

Kanske får man som läsare en känsla av att allt bara går som en dans i årskurs sex, så ärinte alltid fallet. Precis som i övriga klasser över hela Sverige går det upp och ner även hos oss. Veckan som gått har varit en tuff vecka på många plan. I måndags var vi tvungna att ta adjö av vår elev och klasskamrat Amela. Hon fick trots protester inte lov att stanna i Sverige och det tog hårt på såväl elever som oss pedagoger. Många samtal om vårt samhällsklimat och politik lede utvisningen till.

Inte nog med att vår fina klasskamrat lämnade oss så är det många, många känslor kring skolbytet som finns i våra elever tankar. Känslor som visas på olika sätt. Ett sätt för oss att bearbeta dessa känslor är att få både skriva och prata om det. I detta blogginlägg kommer vi att publicera elevernas texter om hur de föreställer sig sin första dag i åk 7. Några av eleverna som skrivit texterna är födda i Sverige medan några andra kom till Sverige först i fyran eller på vårterminen femman. Det är mycket imponerande att se deras skrivutveckling!

Jag och elever tror och hoppas att ni läsare blir lika berörda som jag och mina kollegor blev när vi läste dem första gången, fler texter kommer på onsdag!

Min första dag i åk 7!

Nu är det den dagen jag inte har längtat till, det är den 16 augusti 2018. Jag står vid
busshållplatsen med flygande fjärilar i magen. Det känns helt annorlunda när man står vid
busshållplatsen för att jag brukar inte stå vid bussen ofta så tidigt,  det står att det skulle
vara varmt idag, men jag fryser ihjäl trots att termometern hemma visade över 20 grader
redan på morgonen.Jag har på mig min röda Boss tröja och mina vita shorts. FAN! jag ångrar
mig att jag inte tog på mig jeans.

Jag kommer ihåg när jag gick till min underbara lärare varje morgon för att ha extra engelska,
kommer det att erbjudas samma sak på Oxievång? Med tusen frågor i huvudet, bestämmer
jag mig för att se hur många minuter det är kvar till bussen kommer. Plötsligt kommer jag
ihåg när jag brukade komma på morgonen och se Sofie torka upp kaffe som hon har spillt
och hela klassrummet luktade kaffe.

Jag kommer också ihåg när jag började fyran och fick Sofie där allt gick snett, jag ville veta
när vi slutar,  när vi börjar med vem jag ska jobba, hur lektionen ska gå till, då ville jag bara
ha en enda lärare och det är Reine. Men efter några veckor började det som tur var fungera.
Men kommer det gå lika snett i början av sjuan?

Jag tänker tillbaka när det tog mig 5 minuter till Rosengårdsskolan. Nu tar det 40 minuter
till skolan, jag hoppar av bussen och ser hur alla elever springer runt då, kommer jag ihåg
de lärarna i Rosengårdsskolan brukar säga, “ Va er själva då kommer det gå bra. Jag går
igenom entren då kommer det en elev fram:

-Hej mitt namn är Pontus, sa han.
-Hej Mahmoud heter jag,  sa jag i en svag röst.
- Följ efter mig, fortsatte han .

Jag går  efter honom med svaga långsamma steg, det ända jag tänker på är att hur de

kommer att gå, kommer det finnas elever som hjälper, lärare som tar hand om elever och
kommer det finnas en kurator som hjälper mig med min stress. Ungefär 30-35 elever står
vid dörren och väntar på att läraren ska öppna. Det ända jag tänker på kommer det finnas
mål på tavlan och en struktur över lektionen som jag så väl behöver.. Jag ser läraren öppna
klassrummets dörr, men i mina tankar öppnas en dörr till ett nytt liv  ………….

Mahmoud

                                       Min första dag i åk 7!

-Roman, Roman, Roman, vakna du kommer missa skolbussen hör jag min mamma tjata! -Ta det lugnt, det är mycket tid kvar sluta stressa dig själv, säger jag till min mamma med en raspig röst.  Fjärilarna kommer igen och flyger runt i min mage som dom har gjort hela denna veckan. Hela veckan har jag gått runt och tänkt på hur det kommer gå för mig första dagen i sjuan. Jag vaknar upp gäspar stort och sträcker på armarna jag kan inte se noga med ögonen det är lite suddigt på grund av den slemiga ögon gruset. Jag tar på mig mina nya kläder som mamma och pappa har köpt till mig jag kände mig lite bortskämd när jag fick kläderna. Kläderna är väldigt dyra och jag är tacksam att jag fått dom bästa föräldrarna i världen. När jag har tatt på mig kläderna tar jag ett djupt andetag för att fjärilarna ska flyga bort från min mage sen går jag in till köket från mitt rum.

Väl i köket sitter mina små bröder och min lillasyster de är också lite nervösa min lillasyster ska börja i förskolan och ena lillebrodern i sexan den minsta som är tre år ska börja i dagis, jag älskar mina syskon och hela familjen.  Min mamma har gjort två mackor med pålägg lite ost och gurka jag äter snabbt upp båda mackor och tar ett liten glas mjölk för jag ska möta Adrian. Adrian spelar med mig i fotbollslaget Malmö ff jag och han ska börja i Malmö idrottsgrundskola det är en vanlig skola men med extra fotboll. Det känns ändå lite lätt i kroppen att ha med sig en vän .

Efter tio minuter är det dags att gå mot busshållplatsen där jag ska möta Adrian. Innan jag går ut från huset gör en grej mot min mamma som jag gjort varje dag sen jag börja i förskolan i Rosengårdsskolan det är att pussa mamma på kinden och krama om henne. Varje gång jag gör det så säger hon lycka till min älskling tro på dig själv för jag gör det säger hon.Lite längre bort ser jag Adrian vid busshållsplatsen som vinkar med ett tecken som betyder att skynda dig. Jag försöker gå dit snabbt men det är lite svårt med den tunga väskan jag har. När jag kommer fram till Adrian så säger han

-Äntligen efter hundra år kommer du fram, med ett glatt smile.

När jag väl sitter i bussen så kommer gamla minnen fram. Jag tänker på dom två underbara klasserna med dom bästa lärarna i världen. Jag tänker tillbaka på när Sofie min gamla mentor fick oss första gången i fyran och hur det hade varit helt kaos  i 3an vi var inte en vanligt klass, det var som djur i en djungel ingen kunde sitta stilla några satt upp på borden, några var i en annan värld och tänkte på något annat. Det som var mest roligt men egentligen inte så roligt det var att vi var mer ute än inne på lektionen. Vi sprang runt i alla korridorerna om det var någon som sprang runt i skolan så var det vi. När jag tänker tillbaka så skrattar jag till och får lite tårar av glädje. Jag tänker också tillbaka på våra underbara lärare Sofie,Anna, Emelie dom var alltid positiva och glada men det som var väldigt speciellt med dom var att dom var väldigt kaffe galna. Lärarna hade en kaffebärare som hämtade kaffe till dom han hette Xafer också han en underbar kaffebärare och person.

Jag minns sista dagen vi tog farväl av varandra det var riktigt känsligt det var som om någon gick bort för vi hade varit med varandra i sex år och det kändes konstigt att bara lämna alla. Jag krama om alla för en sista gång och sen gick jag vidare för att fira vilka bra betyg jag fick men också att jag har kämpat hård hela året.

-Roman Roman vakna, ryster Adrian mig i axel.

Jag vaknar av att Adrian ryster mig i axeln , jag ser  att vi är framme vid busshållplatsen bredvid skolan. Skolan är inte alls som förväntan det är ingen stor röd byggnad med en stor klocka som går fel det känns inte alls som min förra skola Rosengårdsskolan. Jag försöker vara ödmjuk och tänker det nog kännas samma för min gamla klasskamrater ,att det inte är som förr något är annorlunda. Så i mitt huvud försöker jag ge dem styrka och mod.

Det är nu det gäller ,jag ska visa att en kille från Rosengård kan förändra och göra skillnad……………...        

R.Zadran     

                                                  Min första skoldag!

Jag vaknar med ett ryck och hoppar upp från sängen och börjar dansa på min röda matta i mitt
lilla gröna rum, jag är så taggad för den här dagen för idag så är det min första skoldag och jag är
inte det minsta nervös för att gå i min nya skola. Jag springer ner från trappan och går till köket,
det blir pannkakor. Jag åt upp min mat, gick mot garderoben och tog på mig mina kläder. Sedan
så gick jag och tog på mig mina nike skor och min svarta nike jacka och gick mot ytterdörren sa
hejdå till mamma och gick mot busshållplatsen. På vägen så såg jag Mahmoud och Dirshe vi
gick tillsammans till bussen.

Vi klev in i bussen och tog var sin plats, medans vi åkte så tänkte jag på mina gamla vänner och
mina fantastiska lärare som alltid har stöttat mig och lärt mig så mycket. Jag som alltid lät de skratta
och vi hade så fantastiska år tillsammans. Nu så ska jag bara lämna de och gå till en helt ny skola,
men som de alltid sa till mig att jag kan klara mig oavsett vilken skola jag än hamnade på. Nu kommer
det inte vara samma sak som när Sofie tar in oss på morgonen och har så roliga lektioner med henne
och Emelie och Anna som har lärt mig mycket och som har fått upp mina betyg, mina lärare kämpade
varje dag och varje natt för att vi skulle lyckas och Sofie som jobbade så hårt så att hon blev sjuk i
två månader för våran skull, jag kan inte tacka de tillräckligt.

Bussen var framme och vi klev ut, jag såg min nya skola framför mig den bruna tegelsten vägen
med den röda färgen gör skolan annorlunda än min förra skola. Vi ser många andra barn som är
från andra länder som vi inte hade i vår klass.

-7A ska gå in! ropade en ljus röst

Ingen av oss kände igen rösten, vi vände oss om och där var våran nya lärare hennes bruna ögon
såg snälla ut hennes ljusbruna hår som var platt och mjuk. Alla barnen i våran klass stod i led som
vi aldrig hade gjort när vi hade Sofie. Vi gick in med tunga steg Dirshe och Mahmoud var väldigt
nervösa och rädda men jag var mest taggad att se mitt nya klassrum. Läraren hälsade oss välkomna
och när vi gick in i klassen så var det annorlunda, den röda mattan var inte där Hassan alltid satt,
et var inga målningar som vi hade gjort läraren hade inget skrivbord som Sofie alltid hade och borden
och stolarna var annorlunda. Jag hade inte ens min gröna pall som jag gillade mest i världen,
jag saknar verkligen min gröna pall och mina lärare, och jag undrar hur mina gamla vänner har det.

                                 

                      Min första dag i 7 åk

Mamma väcker mig och den här dagen var den värsta dagen någonsin, går upp från
sängen. Tänker hur det ska gå i min nya skola det var pirrigt i magen och en klump började
växa. Jag åt frukost och mina syskon skulle också börja ny skola   Jag gick till toaletten och
ser mig i spegeln. Klockan var 06:00 borstar tänderna och tvättar ansiktet och tog på mig
mina kläder, min mamma sa till mig jag börjar 09:15 så jag vill inte komma sent första dagen
i min nya skola. Jag gick till min mamma för att ge en puss och kram. Gick till busstationen
och väntar på bussen, jag hör ett bubblande skratt  från Ali och Dirshe. Jag går fram till dem
och pratar med dem och min buss kom så jag gick in i bussen och sa hejdå till Dirshe och Ali.
Det är pirrigt i magen och när jag ser stan så ville jag typ bara hoppa av och vända hem igen.

Men jag tänker att skolan kanske tycker om mig och kanske dem kommer att vara med mig
på rasten och hjälpa mig med mina läxor. Det var soligt och varmt när jag var nära Västra
hamnen, så jag fick rusningar. När jag ser några killar och tjejer som står och väntar tills
läraren kommer så vågade jag inte gå till dem. Jag låtsades att jag inte gick i den här skolan.
Jag vågade inte gå fram för att jag tycker det är skemit. Klockan var 08:59 då började
hjärtat bultar 16 min var kvar tills vi går in. Jag gick fram till en som också skulle börja i
denna skolan. Jag frågade han vad han heter  han heter Ahmed. Jag och Ahmed gick
fram till dom och de sa hej jag sa hej dom var snälla och trevliga så jag blev glad. Jag
hörde att läraren sa att vi skulle gå in och det var pirrigt som fan så jag sa till henne att
jag ska till toaletten min förra skola var mycket bättre och jag hade i andra skolan en egen
logoped som lärde mig så mycket och allt annat jag önskade så fick jag de men
tänkte kanske den har samma och lika bra så gick jag till dörren och hon öppnar dörren
hur ska detta gå? Pang så var min gamla skola slut och en ny tid börjar!

Adrian

Min första dag i åk 7!

Jag vaknar med ett ryck och ser att mitt alarm gått igång. Klockan är 6.00 på morgonen och det är dags för mig att stiga upp. Under hela natten har jag varit orolig och inte kunnat somna eftersom att jag har tänkt så otroligt mycket på : Hur kommer det att gå i min nya skola? Kommer jag att passa in? Kommer jag kunna skaffa vänner? Jag känner hur mitt hjärtas alla slag ökar hastighet och den stora,starka klumpen i min mage växer. Just då får jag syn på klassfotot som sitter fast på dörren och tänker genast på alla som har jag lämnat. Alla lärare,alla kompisar och framför allt alla minnen vi haft tillsammans. Alla skratt,alla tårar och alla ledsna personer när våran fantastiska lärare Reine fick lämna oss och gå vidare.

Jag öppnar garderobsdörren och tittar fundersamt på mina kläder. Jag har ingen aning om vad jag ska välja för kläder. Mamma kommer in med ett leende och efter några sekunder hör jag henne säga:

-Kom och ät en macka nu,du behöver verkligen energi idag!
-Ja.. jag kommer strax,sa jag med en darrande röst

Jag klär på mig så snabbt jag kan och tittar mig i spegeln flera gånger,jag känner kylan som finns i hela min kropp vandra runt överallt och min käke som inte kan vara still. Idag bestämmer jag mig för att ta på mig ett par ljusblåa jeans med en ljus lila tröja och ett par svarta strumpor. Jag går i den långa korridoren som leder till köket och känner doften av mackor med smält ost och mammas underbara sås. Efter flera försök med att äta upp min macka som mamma gjort lämnar jag mackan och dricker upp mjölken som står på vårt svarta matbord. Jag är för nervös för att äta.

Efter ungefär 10 minuter är jag helt klar och ganska redo att åka. Klumpen i magen blir bara större för varje minut som passerar. Jag kramar mamma en sista gång innan jag går ut ur den mörkbruna dörren. Av någon anledning känns det som om jag är på väg till Rosengårdsskolan men,det är jag inte. Vid parkeringen sitter pappa i bilen som också ser ganska nervös ut,och väntar på att jag ska kliva in.

Medans jag går över gatan får jag syn på en skolbuss och får genast upp alla minnen och tänker tillbaka på när vi gick i åk 4. Då var det nästan ingen som vågade prata framför klassen,betygen var inte dem bästa och vi var absolut inte vänner med den andra klassen. Vi var som Tom och Jerry! Nu 2 år senare så har alla utvecklats enormt och blivit otroligt hjälpsamma och detta glädjer mig supermycket. Detta är något som vi,både lärare och elever har skapat,en skola som är helt underbar! Jag kom också på när Xhafer nästan varenda rast fick gå upp på taket och hämta alla bollar som sexorna råkat kastat upp. Vi kallade honom “Xhafer på taket”. Jag kom också att tänka på när vi var i vattenlekplatsen en väldigt skön och solig dag och hade ett stort vattenkrig. Alla vi blev genomblöta och kom hem med ett leende så stort så att man inte ens kunde förstå hur glada och lyckliga vi var. Eller nobelmiddagen som slutade med att alla dansade loss och hade en underbar dag. Allt detta tänker jag på medans jag ser alla träd forsa förbi framför mina ögon.

- Japp då var vi framme,sa pappa och tittar på mig genom backspegel.
- Redan?,utbristert jag och känner hur klumpen i magen växer sig gigantisk desto längre tiden gick.

Detta är så himla läskigt,jag är otroligt orolig för va vad alla kommer tycka om oss. Kommer dem att ha dåliga fördomar om oss för att vi kommer från Rosengård? Kafia står vid busshållplatsen och väntar antagligen på mig.Hennes ansikte ser helt förskräckt ut vilket jag förstår! Hon kommer springandes till mig och vi står rätt så tätt intill varandra. Vi möter våra blickar och sedan var det dags, vi tar det första steget  in på skolgården tillsammans. Vi båda,med klumpen i magen är otroligt nervösa lite likt som om vi aldrig i våra liv besökt en skola förut. Jag är helt förvirrad och tittar på allt runt omkring mig. Allt är annorlunda,Skolgården,eleverna och framför allt lärarna. Det luktar fuktigt gräs från fotbollsplanen en bit bort och även en massa parfym från alla elever som har på sig lite extra fina kläder idag. Dörren öppnas och jag hör en röst säga: Välkomna in!

Jag kommer alltid vara tacksam för alla fina minnen från Rosengårdsskolan,minnen som jag alltid kommer ha kvar!

S 6b

Min första dag i åk 7

Klockan är 7.00 på en rätt så blåsig augustimorgon. Det är  inte vilken augustimorgon
som helst utan det är första dagen i åk 7!. Dagen började med att adrenalinet pumpa för
fullt  efter vart nära på att missa bussen.Andfådd sätter jag mig vid ett säte som inte ser
så fräsch ut.Den är i helheten grön men har vissa mörka smuts fläckar.Jag  sitter ganska
tätt intill den smått kalla buss vägen som försiktigt stod emot min arm,allt medan jag känner
hur hjärtat börjar slå snabbare och hur svettet bakom nacken  försiktigt börjar rinna,benen
börjar hastigt små darra.Minst sagt så känner jag mig inte redo för att lämna alla minnen
och alla kära människor som alltid har varit vid min sida men det var jag tvungen, om
några minuter. Efter att insett det så börjar jag känna humöret går upp och ner, lite lik en
bergodalbana i  Liseberg eller värre. Jag har liksom väntat på denna dag till den dagen jag
fick reda på att högstadiet skulle tyvärr stängas.Jag har alltid fantiserat massor om denna
dag och föreställt mig hur kul det skulle bli med att lära känna nya människor men jag visste
inte att denna dag,så fort är kommen.

Efter några minuter av djup tystnad med mig själv  så börjar jag tänka tillbaka.Hur har de
det egentligen ?Trivs de?  och hur kommer det gå för mig?Genast så börjar hjärtat slå
fortare,lik som en gasell i savannen som springer med allt kraft den har samt att klumpen
i magen växer sig allt mer större.För att få stopp på gasellen eller klumpen som sakta men
säkert växer sig större än mig själv så försöker jag få ut blicken  mot alla träd som snabbt
fors förbi utanför bussfönstret.

Efter någon minut senare så ser jag lite längre bort något som fick tårarna att börja rinna
samt ett glatt leende hissas. Det är en kille som såg ut att va vid min ålder samt på sig   
svart bomberjacka,bruna jeans,kort svart färgat hår.Jag ser hur killen hjälper en gammal
tant med att bära hennes varor.Det fick mig genast att tänka på när klass b och A förr inte
ens kunde samarbete eller hjälpa varan.Vi kunde inte ens dela något med varandra det var
lite som situationen när EU inte ville ha med Turkiet, det var   alltid en klass för sig.Jag fick
snabbt upp ett leende på den smått ner dämpa ansikte men det går inte långt till leendet
förändras till tårar som rinner försiktigt ner från min smått kalla kind av den rätt så blåsiga
vädret.Jag tänker tillbaka på hur goda vänner alla sexorna var och hur mycket jobbig,roligt
samt stressiga stunder vi har haft tillsammans,som jag än i dag saknar enormt mycket.

Efter någon sekund så ser  jag någon stirrar på mig med en blick som tydligt säger “vad är
det med henne”.Jag försöker hastigt  ta bort alla tårar som rann över min kind samt att jag
känner den starka ömheten runt mina ögonen.Det har gått flera minuter och varje minut av
tystnad känns som en evighet.Det känns lite  som att jag har varit i bussen i cirka 30 min
eller mer. Jag tittar upp fundersamt och möter blicken på en skärm där alla namn på
stationer och avstigningar finns . Blicken fastnade särskild  på stationen “Strandsskolan”
20 min kvar.Jag kände hur klumpen i magen växer sig allt större,för att förhindra klumpen
som växer sig större så försöker jag med hjälp av minnen från kära Rosengård dämpa
växandet.Jag kommer bland annat ihåg den underbara nobelfesten där alla hade klätt
upp sig så himla vackra,killarna hade bland annat kavaj på sig och tjejerna, vackra
klänningar likaså var det med lärarna.Där efter fick vi  höra musik som vår kära
musiklärare spelade, alla dansade och hade skoj.Helt ärligt kan man säga att det var en
av de underbaraste upplevelse jag har vart med om tillsammans med klassen och
garanterade så tyckte de andra det med. Jag kommer aldrig glömma dessa underbara
stunder jag har haft med sexorna,jag får upp ett stadigt leende i mitt ansikte och kommer
därefter på att Sumeja inte är i bussen!.Jag tittar skräckslaget runt omkring mig och märker
att fler ger mig en blick som säger “mår hon bra”? eller ”vad är det  med henne?” .Det var
då en gubbe vid 80 årsåldern som hade en gammal klassisk brun golfmössa,en rollator
och en militär grön regnjacka börjar tala.

-Varför ser du ut som en “vildsint djur som lättar efter sitt byte?,frågade pensionären med
ett litet skratt.

Chockerande stirrar jag på pensionären och får det aldrig i förståndet att han talar med
mig och får snabbt ut från munnen.

-Oj,ursäkta jag tittade bara efter min vän som tydligen inte är här,Svarar jag tillbaka med en
hopplös röst och ett  stort suck efteråt.

Pensionären stirrar på mig utan någon min i hans rynkiga ansiktet överhuvudtaget hela
ansiktet och därmed börjar  han stirrar på bussdörrarna som öppnades. Jag börjar också
stirra på dörrarna,det var då det omöjliga hände! där är ju hon !,den person som jag behöver
som mest.Jag börjar flina samt som jag kämpar emot tårarna som hotfullt tränger sig igenom
ögonen.Det känns som att jag precis blivit örfilat av alla känslorna på samma gång.
Jag kan också höra hur pensionären  bakom mig små skrattar och säger”är det hon du haft
letat efter?”.Jag svarar inte pensionären utan jag hastigt går upp från sätten därmed ger
Sumeja en gigantiskt bamsekram. “Vad fin du är” fick jag ur mig och känner hur en lättnat
sprider ut sig i hela kroppen.Sumeja har på sig en stark vinröd färg ner från byxorna upp till
tröjan samt att hon matcha det med en svart jacka och svarta skor. Klumpen som jag förr  
hade i magen försvann,lika snabbt som vatten som hälls i vasken samt att hjärtat som förr
slog lika fort som en vildsint gasell (som man påstod ) har börjat slå i normalt takt igen,lite
lik när man hör någon spela trummor i en parad eller liknande.Sumeja satt tätt intill mig vid '
den smått ofräscha sättet och stirrar upp mot bus skärmen.Efter någon sekund så börjar
Sumeja få blicken mot mig samt att hon spärrar hennes ögon.Hennes mun var vidöppet
och sedan får hon ut “Kafia vi ska gå ner om 1 minut!.Jag försöker lugna ner henne för hon
var ju up peppar och jag fick ut mig “Sumeja,jag vet att det ska bli väldigt kul men du borde
lugna ner dig lite för att vi ska stiga av snart” Jag får ut blicken mot ena bussdörren och ser
igenom den smått smutsiga dörrarna vår nya skola och Får ut mig en kort “Jag menar NU”!

Äntligen står Jag och Sumeja här hand i hand med  världens största klump i magen framför
den klassrumsdörren som troligtvis  kommer vara en början på vår nya liv…..

K.Y

 Min första skoldag

Jag hör larm från mobilen. Klockan är 07:00 jag gick upp från min säng och kollar ut genom
fönstret det var soligt. Jag gick och åt frukost samtidigt som jag äter hör jag klockan ticka.
Min mamma sa till mig drick vatten så att du ska orka. Jag går in till toan och börja borsta mina
tänder. Jag tog på mig mina skor och jacka så när jag gick ut stängde jag dörren efter mig.
På vägen till bussen tänker jag va det kommer hända i skolan. Jag kollar upp mot himlen medans
solen strålar på mina ögon så att det nästan svider. När jag kom  fram till busstationen blev jag
ledsen för att jag sakna mina gamla lärare för att dom vet hur jag jobbar bäst. När jag åkte bussen
så ser jag en kille som fick samma skola. Han heter Mohammed under tiden pratade jag och
Mohammed om skolan. När vi hoppade av bussen ser jag en fotbollsplan framför mig. Jag hoppas
att vi spelar mycket fotboll på rasten för att vi brukar alltid göra det med Robin varje rast. När jag
började närma mig till skolan tog jag långsamma steg för att hjärtat bultar så att jag kan nästan höra
det.

När vi blev framme till skolan började jag få tårar. Skolan var stor och fin. I skolgården träffade jag
nya folk som var inte så trevliga mina gamla klasskamrater var trevligare. När läraren ropade in oss
känns det inte som Sofies röst jag ville inte gå in till klassrummet. Va kommer det hända nu….?
Tänk om det finns inga anpassningar. Då kommer jag inte kunna jobba lika bra som den andra
skolan för att i våran gamla skola var det anpassningar som lugna ner mig. När läraren stod framför
dörren känns det som om det är Anna som hälsar på oss. Det kommer nog ändå bli bra det här!

AA 6a

                        Min första dag i åk 7!

Jag vaknar av att min mamma öppnar dörren, jag har inte sovit ett dugg inatt för
har tänkt hur det kommer gå om jag kommer att trivas i nya skolan. Jag går upp
från sängen och går till toalett för att borsta mina tänder. Efter att jag har borstat
klart så går jag små steg till köket. När jag sätter mig vid köksbordet kan jag inte äta
för den där tanken hur det kommer gå och det går inte bort. Men värst är att lämna
vänner, vännerna som har varit med dig sen dag ett, dom som har stöttat dig när du
behöver hjälp eller när du är ledsen muntrar upp dig.

Mamma försöker muntra upp med mig att de kommer gå bra du kommer få nya vänner.
Tankarna bara flyger runt i mitt huvud. Men klumpen blir bara ännu värre jag tar en
tugga av mackan och går från köksbordet och känner hur något vått rinner ner från
mina ögon. Jag tar på mig mina svarta Nike skor och går ut från huset. Jag går till
busstation för att åka bussen. När jag sätter mig längst bak i bussen så blir helt svart.

Jag minns tiderna på Rosengårdsskolan, jag minns lärarna som kämpade så hårt för
att det skulle gå bra för oss, som jobbade extra och längre bara för att vi ska få
bra betyg och lyckas nå så långt som möjligt. Tiderna vi skrattade, vi grät, vi svettades
så hårt för att vi jobbade och nu så ska jag bara lämna allting bakom mig och nu ska jag
bara framåt. Inte tänka tillbaka och nu kommer det hända nya saker nya upplevelser.  
Jag minns när vi var små varenda gång så spelade vi fotboll A mot B varje gång när vi
spelade så bråkade vi. Vi kunde inte ens prata med varandra innan vi började bråka och
nu så är typ som bästa vänner.

Efter en liten stund så vaknar jag,  tar en djup andetag, går av bussen och tänker att de
kommer att gå bra. På Vägen till skolan så möter jag upp Mahmoud, Ali, Malak, Aiat, Hadil
och Muna som ska gå samma skola som mig. Klumpen krymper lite för när jag ser dom och
jag känner en lättnat att jag några vänner med mig som jag känner. Om jag inte hade dom
med mig så hade jag aldrig gått till skolan.

Vi går lite runt skolan för att se hur det ser ut vi ser många elever från andra skolor,
Vi går runt skolan så får vi många blickar de kanske för vi är från Rosengård och folk
har fördomar från oss, Istället för att bli påverkat så går bara förbi dom.  Jag
försöker hålla lugnet och går in till skolan. Vi ser våran klass när vi kommer fram
så öppnar våran lärare jag blundar och går in…

Dirshe

Min första skoldag

Klockan ringer och det är dags att gå upp från sängen. Jag tar bort täcket och står upp
medan jag sträcker mina armar. Innan jag byter om måste jag väcka min lillasyster som
också ska börja på en ny skola. Detsamma gäller också min stora syster som börjar
gymnasiet. Så känslan som jag har i magen är jag inte ensam om.

Spagetti benen darrar så att det är omöjligt att kontrollera benen. Dem fem stegen från
garderoben är som fem kilometer bort. Jag ville bara lägga mig ner på sängen och glömma
den nya skolan, jag vill gå tillbaka till Rosengårdsskolan med alla mina gamla vänner och
lärare. Kommer jag nånsin få såna fantastiska vänner, lärare och undervisning. Nu måste
jag kontrollera tankarna och byta om. Efter mycket tänkande och många beslut är jag klar.

Jag vänder mig om och ser Vina. Solstrålarna skiner genom fönstret och gör hennes hår mer
ljusare och hon har en hästsvans som passar med hennes lilla söt röda klänning.

-Mimi jag är rädd och tänk om ingen vill vara min vän?, säger min lilla syster med rösten
som en nyfödd bebis. Hon kommer försiktig till mig och håller min hand.
-Vina var bara dig själv så kommer dem i din klass vara med dig, säger jag och kramar
henne.

Just då när jag svarade min lillasyster kommer samma tanke i mitt huvud. “Tänk om ingen
vill vara min vän?”. Jag visste redan innan att några klasskompisar  också ska börja på
samma skola men inte min bästa kompis som jag har haft i tre och ett halv år, hon ska
börja på en annan skola. Problemet är att jag och mina klasskompisar kommer inte åka
samma buss.

Klockan håller på att närma sig  7:30 och 7:45 kommer bussen. Mackorna som finns i köket
är omöjliga att äta. Magen känner ingen hunger så varför ska jag äta då men mamma tjatar
att man måste äta för att klara dagen så jag äter ändå lite. Därefter är det dags att gå till
bussen. Samtidig vid ytterdörren tar jag på mig mina skor och så kommer Rondik.
-Ohh Mimi vågar inte gå till sin nya skola, säger hon med en retsam röst och går därifrån.

Rondik ska alltid reta mig men hennes skämt är ganska roliga, hon gjorde så att ett leende
kom upp. Med min handsvett öppnar jag dörren och tar farväl av min mamma. Där ute strålar
solen starkt och man är tvungen att täcka solen med sina händer. Jag ser att bussen kommer
på långt håll och jag går snabbare till busshållplatsen. Väl framme i bussen sitter jag på en
plats nära fönstret.  

En tanke som jag har i huvuden är att just hur det var i årskurs sexan då alla i årskursen blev
nära vänner med alla. Förut så var parallellklassen vår största fiende. Vi var som Donald
Trump mot Syriens president. I sexan så var alla vänner men nu i sjuan så är alla vi skilda åt.

Under tiden kommer flera ungdomar i bussen och nu så har jag förstått att bussen närmar sig
skolan. En likhet som ungdomarna har är att alla har en vän att prata med. Jag är van att se
likheter för Sofie har alltid påmint mig om likheter och skillnader i olika sammanhang.

Tillslut är bussen framme vid skolan. Det är trångt att gå av  bussen, det är många som
trängs och puttas. När jag är väl ute ur bussen står jag på skolgården och min blick fastnar
mot skolans byggnad. Just då hör jag en biltuta. Jag kollar runt och ser att rektor Anneli kör
förbi med sin stora och orangea bil. Hon vinkar till mig och kör till parkeringen.
Jag vinkar tillbaka och ett leende kommer upp samtidig som klumpen i magen försvinner.   

   

                           Min första skoldag i årskurs 7

Jag vaknar av solen som skiner i mina ögon.  Jag går med trötta steg till toaletten.
Jag  tar tandborste och tandkräm, jag lägger ner tandkrämen på tandborsten och börjar
borsta mina tänder. Jag kollar på mig i spegeln och tänker på nya skolan jag tänker att hur
det kommer gå i den nya skolan. Jag är klar och går på väg till rummet och tänker vilka
lärare jag kommer få träffa. Sedan går jag stirrar på garderoben och tänker på vilka kläder
jag ska ta på mig. Men sedan  bestämde jag mig att ta min vit adidas tröja och min vit jyns
sedan tar jag på mig min vit jyns och min vit adidas tröja.

-Kom och ät frukost,skriker mamma med fin röst
-Jag säger  vänta, svarar ja.

Jag går ner och sätter mig vid  köksbordet. Där ligger det två mackor med ost och med
gurka och juice.

Jag bara dricker juice och när jag skulle gå så mamma kommer och frågar att varför jag
äter inte?

Mamma frågar igen  om jag är nervös för den nya skolan?

- ja mamma jag är nervös till min nya skolan, svara jag med ganska hög röst.

-Mamma säger att det kommer gå bra, svara mamma med ganska fint röst.

Mamma går nu. Jag sitter lite stund  på köksbordet och tänker på min gamla skolan på mina
vänner och lärare våra små minnen. Jag tänker på mina fina lärares skratt.  Sofie som alltid
tog bara grönsaker i lunch, Emelie som ville att vi skulle bara prata engelska i lektionen och
Anna som alltid tjatar om nomp, allt gjorde de gjorde, gjorde de för vår skull.

En sak som dom gjorde varje dag  kommer jag aldrig glömma att dom drack kaffe varje dag
deras  älskade kaffe. Jag tänkte på när min lärare Sofie som brukade säga - att Aisha
det kommer gå bra bara ta det lugnt.

Nu går jag upp och tittar utan fönster om bussen har kommit. Det står att bussen kommer
8:01 och nu är det 7:20.

Jag går och sätter mig på soffan och startar tv jag tittar på en serie som heter Klassen.

Jag kollar på Tv i 30 min sedan kollar jag på klockan och klockan är 7:50. Jag går och
hämtar mina nya adidas skor from skåpet sedan går jag och fixar mitt hår.

Sedan går jag och  tar på mig min jacka och skor sedan  öppnar jag dörren sakta och
stänger det. Sedan går jag till busshållplats och  jag väntar till bussen i 10 min. Bussen
kommer nu och det är de samma gröna busse som jag brukade gå till min gamla skolan i.  

Nu går jag och sätter mig och tänker på nya skolan och klumpen i magen blir större och
större och under tiden visste jag inte att jag är framme. Jag  går ner och ser på den fina
vackra färg full gården och den vackra skolan.

Klumpen i magen försvinner för lite stund sedan hör jag en röst som säger:
- Åk 7 det är dags att komma in men det är inte Sofies röst.

Fjärilar flyger i magen. Jag går och tar av mig mina skor och jacka. Jag går och står i leden.

Dörren öppnas jag hör en fin röst som säger välkommen och jag tänker hur det kommer gå……...

Aisha 6a

Min första dag i åk 7!

Jag öppnar mina ögon av att min mobil klocka ringer. Jag har bara fått sex timmars sömn, mina
ögonlock är för tunga att öppna. Jag är jättetrött och illamående på grund av att jag vet inte hur
det kommer gå till på min nya skola.Med tunga steg går jag till toaletten, tvättar ansiktet och borstar
tänderna,medans jag borstar tänderna tänker jag på min nya skola och att jag inte känner någon där.
Jag tänker på alla förmågor jag fick från Sofie,Anna och Emelie och på min nya skola ska jag visa allt,
allt jag kan och allt jag har lärt mig.

Innan jag ska ut från toaletten kollar jag i spegeln och säger “det här ska jag klara och jag är stark”
,eftersom att Emelie brukar alltid säga ‘’om det inte känns bra så kan du stärka dig själv genom att
säga att du klarar det och allt kommer att gå bra’’.

Jag går tillbaka till mitt rum och väljer de finaste nya kläder som jag har köpt under sommaren och
en av de är en vit blommig klänning så jag bestämde att ta på mig den. Det känns inte rätt jag har
en klump i magen men ändå  höga förväntningar på min nya skola.Med svaga ben som känns jätte
lätta så att jag kan inte ens stå går jag och tar på mig mina kläder.Under tiden går jag till köket.
Min mamma laga frukosten och det känns som att det kommer ta hundra år tills pannkakorna är
klara.Jag orkar inte äta men mamma tjatar på mig

-Ät Tamara om du inte äter så kommer du må illa hela dagen, säger mamma med ganska låg röst.

Jag orkar inte svara henne men det känns ändå fel att inte göra det .Jag går till rummet för att ta
på mig mina nya skor och sommarjackan. Jag är på väg nu till busshållplatsen solen strålar på gräset
och fåglarna kvittrar med en fin röst.Sedan när jag är framme bredvid busshållplatsen ser jag  Midya,
min kompis som jag har känt i nästan 3 år, plötsligt känner jag som att mitt hjärta ska hoppa ut från
bröstkorgen av glädje.

Just då ser vi att bussen kommer och då börjar min kropp skaka  som att jag är på nordpolen fast
det är augusti, för att det känns att det börjar närma sig till min nya skola.Under tiden jag sitter  i
bussen och tänker på Sofie, hon brukar alltid säga’’Här får ni aldrig springa för vi lärare behöver
också rast var snälla att gå ut’’.Vi sa allt till henne ja ja vi ska ut fast vi  gjorde det aldrig. Det var en
dag när Reine min mattelärare skulle sluta då tänkte jag att jag kommer aldrig få bra betyg utan
henne,men plötslig kom en underbar lärare Anna Duncanson och förändrade allt för mig och
mina betyg.

Efter en stund är vi framme i vår nya skola som heter Videdalsskolan. Min kropp darrar och det
känns att det kommer explodera.Jag och Midya  vi går och sätter oss på bänken,solen strålar rakt
på mitt ansikte så att det svider mina ögon. Det varma vinden blåser mitt hår runt halsen som en
halsduk.Jag saknar Rosengårdsskolan det var bra och dåliga dagar som vi har haft tillsammans,
jag minns det röda mattan som var mitt i klassen ,alla bråkade om vem skulle sitta  på mattan
men en person hade alltid den ledig Hassan .Jag hoppas att det finns en liknande i min nya skola
speciellt i klassrummet.

Jag kollar runt i skolgården och ser alla mina blivande klasskamrater pratar med varandra, några
som rycker på pannan,andra som skrattar och några som ser nervösa ut precis som jag. Just då
när jag kollar på alla tänker jag tillbaka till mina gamla vänner i Rosengårdsskola.Hur är deras
första dag i skola?Är de också lika nervösa som mig?Hur ser deras skolgård ut?.Tyvärr jag får
inga svar på mina frågor.

Kl är 8.10 skolklockan ringer och då är det dags för att vi ska komma in i vår nya klassrum,träffa våra
nya lärare och mycket annat.Därefter tänker jag på att det är inte Sofies,Annas eller Emiles röst som
jag kommer höra hela dagen idag.Deras röst gjorde mig bekväm så att jag kan koncentrera mig .
Jag går sakta mitt hjärta bultar så att jag nästan hör den.Alla elever står utanför klassrummet.
Handtaget till klassrummets dörr böjs ner,jag börjar kallsvettas om händerna och ,dörren  öppnas
sakta och mitt hjärta går upp till halsen,med skakande händer drar jag ner handtaget och kliver in……

Tamara Tato

Min första dag i åk 7!

Klockan ringer på morgonen, jag vaknar upp efter endast fyra timmars sömn.
Jag går upp från sängen,  sitter på sängkanten en stund och tänker på hur det
kommer gå första dagen på min nya skola. Det känns som om det är små fjärilar
som flyger runt i magen, illamåendet börjar komma och jag får väldigt ont i magen.
Är det på grund av att jag vill spy eller på grund av stressen?

Jag stiger upp från sängkanten och går med små steg in till badrummet. Jag tar
tandborsten, och lägger lite tandkräm, medans jag borstar mina tänder tänker jag
hur det ska gå i den nya skolan. När jag är klar går jag med sömniga steg till köket,
jag går fram till köksbordet och sitter på en av stolarna. Det är en macka och juice
framför mig och jag äter knappt någonting. Juicen är det sista jag kan dricka med en
klump i magen. Jag reser mig upp och går rakt in till mitt sovrum, där öppnar jag
garderoben och väljer ett par ljusblå jeans och en Gant tröja, sedan lägger jag lite
mascara och puder.

Klockan är 07:00 och hjärtslagen ökar.  Jag tar på mina nya Nike skor och min skinnjacka,
 tar små fotsteg ut från huset och låste dörren efter mig.  

Jag promenerar till busshållplatsen där jag ska träffa mina vänner som jag blivit placerad
med, Mahmoud, Malak, Aiat, Ali, Muna och Dirshe. Vi ska samlas på busshållplatsen vid  
Rosengård Centrum.

Bussen kommer och vi går in i  bussen där varje en tar en plats. Allt blir mörkt och jag
tänker hur det var på Rosengårdsskolan, hur alla vi elever kämpade för bra betyg,
hur alla lärare kämpade för att vi skulle lyckas och alla våra extra anpassningar.
Finns det extra anpassningar på den nya skolan?. Tankarna bara virvlar omkring.
Jag tänker på hur det var när vi var små, båda klasserna A och B bråkade hela tiden
vi kom aldrig överens om något. Jag tänkte också efter hur Xhafer bruka komma och
fråga Sofie och Emelie om dom ville ha kaffe, han var en väldigt bra kaffebägare och
jag tänker vidare på hur Xhafer brukade gå upp på taken för att hämta bollarna som
vi varje rast skjöt upp på taket. En gång var vi  på besök i Genarp där nästan alla
eleverna blev vilse i skogen och när vi gick till Sofies hus och hoppade på studsmattan.
När vi var i Lund i vattenlekplatsen, tankarna bara går runt. Jag började tänka hur det
ska gå om jag skulle ha några vänner. Nu ska jag bara lämna Rosengårdsskolan och
kasta alla fina minnen vi haft tillsammans.

 Jag väcks av att Aiat ryster mig

- Jalla, upp vi är framme, säger Aiat.

Vi hoppar av bussen och promenerar lite och känner lukten av sommaren. När vi är
framme så ser jag många elever jag inte känner och även lärare. Vi går fram till entren
och går fram till vår nya klass. Min lärare öppnar dörren till den nya    klassrummet och………

Hadil 6A

Min första dag i åk 7

Alarmet ringer och ringer tills inget ljud hörs i rummet. Fjärilarna i magen flyger runt och runt. Magen pirrar och klämmer ihop sig. . Jag tänker nu hur det ska gå för mig? Alla mina underbara vänner har bara flugit iväg som väldigt stora stjärnor på himlen och spridits iväg. Minnena i mitt huvud kan jag inte undvika de utan bara kommer upp hela tiden . Jag tänker på alla de bra minnen med mina fantastiska gamla klasskamrater.

Jag kommer ihåg den gången vi var i skogen och alla var jätte glada och taggade. Då vi alla sprang iväg och solen sken. Minnena i huvudet fortsätter och fortsätter. Jag kommer ihåg den sorglig dagen.  Den dagen min underbaraste lärare Reine slutade. Reine var en lärare som jag har aldrig mött tidigare. Hon kämpade hon ville att alla skulle nå målen och allt möjligt som inte vi kunde. Men den dagen som var den förfärliga kunde inte någon stå emot den. Reine slutatade och tårarna av mig kunnde inte sluta.  Jag hoppas att hon har det bra och att du har varit en stor del av mig kära Reine. Du vet inte hur mycket jag älskar dig men det är väldigt svårt för mig att beskriva den personen du har varit emot oss i klassen.

Jag minns den fantastiska dagen vi hade i vattenlekplatsen då var alla blöta och hur alla skrattade högt. Att bli blöt av sin älskade lärar var att få en väldigt stor kram.

Men nu finns det inte någon kvar av mina vänner men ett foto har jag av de som hänger i väggen i rummet. Tårarna rinner ner över mina kinder en tåre efter den ena och den andra. Jag kommer också ihåg mina fantastiska lärare  som är Sofie,Emelie och Anna. Vi hade alltid roligt med varandra och för mig är dem bästa lärarna som jag har lärt känna. Dem är en del av mig av mitt hjärta. Att se en av mina underbaraste lärare får mig att bli glad och få mig att jobba stenhårt. Att se sådana lärare gör så att man både gråter och skrattar tills tårarna inte slutar gå ner över kinderna.

Hur ska jag kunna börja i en ny skola utan, utan och tårarna rinner ner. Jag har aldrigt trott att något sådant skulle hända mig men jag fick gå över det. Jag försöker och försöker ta ner mina ben från sängen men mina fötter känns som is och snart håller de på att gå isär. Första steget känns det inte bekvämt andra gången känns det som att något drar mina fötter. Men den tredje gången så krossades mitt hjärta. Nu är mitt liv över. Mina klasskamrater och lärare har bara lämnat mig. En lärare och klasskamrater betyder väldigt mycket för mig. Eftersom jag har lärt känna de snart i sju år och andra mer men nu måste jag släppa dem och jag måste gå vidare.

Mamma ropar och säger dags att ta på dig och skynda dig till bussen men jag  struntar och tänker sova. Tänkandet bara fastnade i mig. Jag kollar mig själv i spegeln och Plötsligt så insåg jag att mina vänner är bakom mig. Jag vänder mig och är helt glad och äntligen fanns de för mig. Jag vände mig och fick en kraftig klump i magen.

Den rinnande tåren och den andra droppen föll ner över mina kinder. Nu är bussen på väg jag skyndade mig. Jag springer och springer tills mitt hjärta stoppades och jag var hel tröt. Ensam och själv i bussen det är som att sitta själv och inget ljud hörs. Det luktar som ruten ägg i bussen och jag blir svettig och känner mig att jag har feber. Nu så stannar bussen och det är dags att gå av. Första steget in till skolgården så känns det att jag inte kan gå och mina fötter stenades . Jag kollar omkring mig men det känns att jag inte passar in. skolgården är liten och målad. Klumpen i magen kändes helt förfärlig. Jag lyfter upp min mobil och vill se mig själv men det känns att jag är osynlig . Jag drar i dörren och det går inte att öppna dörren eftersom jag har inte den kraften som kan öppna dörren utan jag gav upp och satte mig på skolgården.  

Ute i skolgården helt ensam och ingen av mina vänner är nära det känns som jag inte duger i den skolan.. Jag hade förväntat mig att någon av mina klasskamrater hamnade med mig. Telefonen ringer och jag tänker inte svara. Jag kan se alla elever ha roligt utan mig eftersom jag är inte en del av denna skolan sa jag till mig själv. Jag satt och funderade på om min nya lärare kommer kanske vill hon att jag ska intervjua mig för alla i klassen. Jag som person hatar att intervjua mig. Jag tycker att det är helt förfärligt och det känns inte bekvämt för mig. Efter 30 sekunder så öppnar läraren dörren. jag andades djupt in syret men kunde inte få ut koldioxiden. Jag låg och titar på henne och det käns som att hjärtat slutade dunka. läraren sa välkommen Mohammed kom in. Jag blev livrädd det är som att gå in till ett spökhus eftersom det känns att jag inte passar in. På vägen till klassen blev mina fötter svagare och svagare. Nu är vi på väg sa läraren. Den doften som jag har en gång i tiden andades kunde jag inte lukta utan jag fick inte i mig syre och jag höll på att svimma. Även om jag får nya lärare eller elever så fanns ni ändå  för mig och jag för er. Så mycket man tycker om någon kan man inte beskriva allt.

                                                 Min första dag i åk 7

Jag tittar mig i spegeln medans jag tandborstar  tänderna , känner en stor klump i magen på. Jag tänker på när skulle gå till Rosengårdsskolan lärarna vara alltid vänliga och frågade ,  hej hur mår du? När jag väl tänker så längtade till skolan när jag gick på Rosengårdsskolan. Jag minns tillbaka på gamla tider om när Xhafer alltid  frågade lärarna om de vill ha kaffe så kan jag hämta till er. Jag minns också när en av mina lärare var ny och skulle jobba med oss , då tyckte alla illa om henne men jag kände någonstans inombords att hon kommer vara den bästa läraren.

Jag går  mot min garderob och öppnar den men jag vet inte vad jag ska ta på mig. Jag frågar mamma om hon kan hjälpa mig för jag vet inte vad jag ska ta på mig.

-Mamma säger att du kan ta på dig en ljus blå jeans och en svart blus ,

-Okej säger jag tack för hjälpen ! Jag tar på mig de saktaste  som jag bara kan för jag är jättestressad och undrar vad som kommer att hända på den nya skolan. Jag undrar om jag kommer ha så bra lärare som jag hade på Rosengårdsskolan , jag undrar om jag kommer få det stödet och bra lektionerna som jag fick på Rosengårdsskolan. Kommer lärarna vara snälla och trevliga ?

Jag hör  mamma som skriker Certina du kommer att komma försent. Jag skyndar mig ner till busshållplatsen för att ta bussen när jag kommer ut från trapphuset så hör jag hur fåglarna kvittrar. Jag känner också lukten av asfalt.  Jag måste ta bussen för vi bor långt ifrån den nya skolan. Jag känner hur klumpen i magen bara blir större och större det känns som att jag inte kan andas , när jag gick på den gamla skolan så behövde jag inte ta buss till skolan för det var rätt så nära.Jag tittar på tv skärmen för att veta när jag är framme jag ser att det är tre  minuter kvar jag blir ännu mer stressad och det kändes som om jag inte kan andas. När jag tänker på gamla klassen så rinner tårarna ner från mina ögon till mina kinder , men när jag tänker på lärarna så känns det som att det rinner ett fors ner från mina kinder. Tänk om jag inte kommer ha så bra vänner och klasskamrater? Som jag hade , tänk om jag inte passar in?

Jag är på väg att hoppa av bussen när jag ser den stora  skolgården. Jag vet inte vart jag ska ta vägen alla barn lekte och var glada men det är, jag känner mig utanför eftersom att Midya är sjuk och hon kommer inte till skolan idag så jag är själv. Jag går längre in på skolgården och tårarna bara rinner det känns som att det bränner när dom rinner ner. Jag saknar mina härliga och fina lärare som alltid var där  för mig och jag älskade dom lika mycket som om dom var mina mammor. Kanske det låter märkligt men det är faktiskt sant. Jag hör att klockan ringer in och läraren öppnar dörren när hon öppnar dörren så känner jag hur fjärilarna bara flyger runt i magen på mig men läraren säper  och släpper in alla elever….

 Min första dag i 7:an

Hela jag skakar när jag sitter i den sköna mjuka stolen på  bussen. Stenarna i asfalten gör att bussen studsar, fram och tillbaka. “ Annelund”, säger rösten i högtalaren. Det är 10 minuter kvar tills jag är framme på den nya skolan,  Oxievångsskolan. Illamåendet ökar när bussen gasar till nästa busstation. Lugnet lägger sig ner när jag ser Hadil kliva in i bussen från Ramels Vägs busstation. Hadil är en av mina närmaste vänner som alltid stått vid min sida i alla situationer. Jag kollar mig runt i buss 35 och får en blick av min klasskamrat, min gamla barndomskamrat.  Jag minns när vi alltid var tillsammans i alla raster i skolan men sen den där dagen kom så flyttades vi ifrån varandra. Min vinröda klänning svävar när bussdörrarna öppnas.

Minnen från alla mina underbara gamla lärare och klasskamrater från Rosengårdsskolan grubblar snabbt i huvudet. En varm och solig dag var båda årskurs 5 tillsammans med Emelie, Reine och Sofie i vattenlekplatsen för en gång skull utan något krig mellan Ryssland och USA.  Klockan var 12 på eftermiddagen, och vi lekte olika lekar,min favoritlek var vattenkriget.“ Sluta, kasta inte på mig vatten” ropade Reine samtidigt som hon skrattade. Jag stirrade in i Reines ögon och såg flera droppar vatten rinna ner från hennes kjol. Det pirrade i magen av att tänka på Reine. Den här dagen var magisk.

En vecka efter vi fick reda på att vi skulle till Genarp så var vi där. Vi stod där med våra egna fötter. Timmarna gick och det var dags för mat.“6A, 6B det är dags för mat, ta fram er mat från er ryggsäck och sitt här i området, hade Sofie sagt glatt”. Genarp var så fint landskap. Av att tänka på den här utflykten gör mina dagar. Dom vita blommorna rörde sig kraftigt av luften.

Dagen där det bara rann ner vatten från mina ögon. Sofie höll tag om mig och bara strök hennes händer på min rygg. Den där dagen, minuten, sekunder blev jag till en annan person. Från att ringa hem varje dag stod jag där ett år efter tänkandes på vilka misstag jag har gjort. Jag stod där som en annan Aiat. Den där dagen förändrade mitt liv ännu idag.

Den engelska lektionen hade börjat och alla satt på sina platser för att börja arbeta. En elev berätta ett skämt han hade hört av en vän. HAHAHA, skrattade Emelie. Hennes glädje tårar rann ner från hennes ljusrosa kinder försiktigt.  

Ord för ord från förr ekar i mitt huvud. Den tjocka vattensäcken i mina ögon vill rinna ner men jag försökte svälja ner den. Klumpen i magen omvandlades till en stor knut som sedan omvandlades till fjärilar. Tio tusen frågor virvlar runt i huvudet: Hur ska det gå? Vem kommer jag vara med? Hur ska jag vara? Kommer jag ha några vänner? Hur är undervisningen uppbyggt?

Bussen stannar tvärt. Vi går ner från bussen tillsammans med några kamrater från förra skolan. Hur kan en skola se ut så här? Min blick stanna i några sekunder på marken och tittdade sedan på byggnaden. Den beige teglen som skolan var byggd av luktar asfalt. Det enda jag hör är frågorna som fortfarande ekar i mitt huvud men även barn som leker. Minnen från förskolan blinka snabbt fram i ögonen. Allt som var  snurra runt mig dock smakar det barnsjukhus. Tusen olika smaker la sig i tungan: Bandage, blod, handsprit och många olika smulor.

Skolklockan ringer. Jag går in från en meters dörr. “Hur ska jag bete mig, tänker jag för mig själv”?  Var dig själv och ingen annan i din nya skolan, hade Sofie sagt innan skolavslutningen i några dagar. Många klasser, samt elever springer förfärligt till sina klasser för att inte komma sent, men när jag vänder mig om ser jag dörren som jag varje dag, i tre år ska gå in i. Det känns som om tiden stannar just då. Stegen till klassen blir långsammare och långsammare för varje steg jag tar. När jag står utanför klassrumsdörren öppnar jag dörren till klassrummet och……...

Aiat Al-Dyrawi

Min första dag i åk 7

Jag vaknar efter en kort natt med flygande fjärilar i magen. Jag kan fortfarande känna Illamåendet  sen gårdagen. Jag går upp från min säng och går med tunga steg till toaletten. Jag borstar mina tänder, tvättar ansiktet, sedan går jag in till mitt rum igen och tar på mig min gråa tröja, svarta byxor och min svarta väst. Efter några minuter går jag in till köket, mamma har gjort en macka med ost och ett glas mjölk .
- Jag orkar inte äta, säger jag.
- Du måste få in i dig något så du orkar hela dagen,svarar mamma.

Jag tar min macka, äter en liten bit samtidigt dricker jag mjölken. När jag äter färdigt skriker jag:

- Hejdå mamma.
- Hejdå älskling ha det bra, säger mamma med en glad röst.'

Efter en lång väntan kommer bussen och jag kliver på den snabbt. När jag slår mig ner på stolen börjar jag tänka på alla mina minnen som jag har haft. Jag tänker på vår stora röda matta som jag satt på varje lektion för att kunna fokusera. Jag tänker också på mina fantastiska lärare och mina fantastiska vänner, dessutom tänker jag på alla lektioner vi har haft, de lektionerna där vi inte räcker upp handen och pratar rakt ut för att vi så gärna ville visa läraren vad vi kunde. Jag tänker också på de lektionerna där jag har försökt att förklara något men inte förklarat så bra, då hjälpte mina klasskamrater mig att förklara.

Kommer det att vara så här på min nya skola ? Kommer det att finnas elever som hjälper mig att förklara så bra som möjligt ? Kommer det att finnas fantastiska lärare och elever ?Jag tänker också på min största rädsla och det är att lärarna inte kommer att vara snälla som vara mina gamla lärare. Jag vill inte att de ska vara lärare som inte ger den hjälpen som eleverna behöver.

Frågorna fortsätter att flyga runt i huvudet och känslorna förändras för varje sekund som går. När jag är framme, kliver jag av bussen och ser den nya skolan med nya elever och ett nytt liv.

 Min första dag i åk 7!

Jag står på skolgården och tittar runt jag har vita skor,vit skjorta och har kammat mitt svarta hår.Det är en jättefin och stor skolgård det är röda väggar det  är också jätte stor skillnad mellan den skolgården och min gamla skolgård men det känns ändå fel.Denna skolan har inte lika fin doft som min gamla skolans doft. Jag får tårar i ögonen,fjärilar i magen och jag tänker jag vill bara gå härifrån.Jag tänker på alla mina gamla klasskamrater hur är deras första skoldag men samtidigt tänker jag att de är trevliga de får nya vänner och de klarar det.

Efter tittar jag på dem som ska bli min nya  klass.Där står mina nya klasskamrater alla känner varandra  utan jag,jag står ensam i ett hörn. Jag är jättenervös hur kommer det gå? Det är stor skillnad på min nya skola och Rosengårdsskolan.På Rosengårdsskolan stod jag aldrig ensam eftersom jag känner nästan alla där men här står jag ensam och önskar jag skulle kunna gå och sitta i min gamla klass.Jag kommer ihåg när vi bråkade efter en timme blev vi igen vänner vi kunde vara ovänner så långt tid. Eller när vi och 6a bråkade om fotbollsplanen för vi ville spela själva vi älskade inte varandra alls som Ronaldo och Messi dem är fiender när dem spelar fotboll.

Den enda saken jag önskar är att  jag kunde göra är att gå tillbaks i tiden, önskar att jag aldrig skulle bli stor och lämna min klass. Vem skulle tro att någon gång jag skulle sluta Rosengårdsskolan?men det hände på riktig jag jag vill inte få nya vänner och nya lärare, tror inte att jag kommer få lika bra vänner som mina vänner som var i min gamla skola.Jag tror inte att eleverna kommer välkomna mig som vi välkomnar nya elever som började i vår klass. Varför måste man sluta en skola där man är mest trygg?Det finns saker som man ska göra i livet för man inte ska vara en lot. Jag känner mig yr och kan inte tänka mer jag får bara dåliga tankar.Jag kommer ihåg när vi spelade polis och tjuv om man blir fångad av polisen vill man inte spela mer och man blir arg.

Hur är eleverna mot varandra kommer jag kunna få plats i klassen?Jag tror inte att jag kommer få plats de ända jag måste göra är att flytta från  den tråkiga skolan.Jag tror att i en klassen måste en elev vara boss för eleverna jag kommer ihåg hur mycket eleverna älskade mig och ville vara med mig men nu står jag ensam . Hur är det med mina fina lärare? Jag kommer inte få bättre lärare.

Jag kommer aldrig kunna glömma hur mycket läraren hjälpte mig för jag ska ta skolan på allvar och få bra betyg. Det enda jag kan säga är att jag önskar alla mina gamla elever och lärare lycka till.Jag är den enda eleven som inte är inne i klassrummet nu måste jag vara modig och öppna dörren jag känner hur hela min kropp började skaka och dessutom börjar jag bli svettig.Jag håller handtagen hård och öppnar dörren sakta  ……………...

Min första dag i årskurs 7

På natten jag kunde inte sova, eftersom jag tänker på min nya skola och mina nya lärare och min nya  vänner som jag kommer få jag sover klockan 23:00.

På morgonen vaknar jag av min mobil som ringer kl: 07.00 och ska börja om två timmar.

Jag öppnar mina ögon och ser solen skiner på mina ögon, så jag blir glad och tänker om det skulle bli en bra dag eller dåligt men det kändes ändå bra. Jag börjar tänka att jag faktiskt har blivit en stor tjej. Sedan kliver jag ur sängen och gick till köket för att äta frukost, men jag ville inte. Så dricker jag lite mjölk.  Jag går till min garderob, tar på mig en blå tröja med vita byxor som jag tycker mycket om. Sedan kammar jag mitt hår och tänker hur jag ska ha håret, efter ett par minuter bestämmer jag att ha håret släpp med en vit blomma på.

Tiden gick fort, klockan är snart 8.40 så jag skyndar mig och ta på mig på mina skor jag säger till mina föräldrar hejdå! de sa (Lycka till!...). Jag går till busshållplatsen och väntar en liten stund, det blåser och mitt hår flyger med vinden  och jag tänker. Hur ska allting bli? Jag tänker på min gamla kompis som var tvungen att lämna Sverige. Jag saknar henne men jag försöker låta bli att gråta.

Det känns stressigt, efter fem minuter kom bussen sedan går jag in och blipper min busskort och sätter mig på stolen. Jag börjar blir lite rädd om vad som ska hända och var lite blyg. Sedan kommer jag fram till skolan och ser från fönstret hur det ser ut. Det är  stressigt. Jag ser några killar som spelar fotboll och några tjejer som spelar med sina mobiler. Jag går från bussen och in på skolans gården, det finns många dörrar,på skolan jag vet inte vart jag ska gå så jag frågar en tjej och hon svarar inte. Jag blir lite ledsen och tänker jag på mina gamla vänner, när jag frågade någon de svarade men inte nu ingen svarar inte. Jag tänker att hur ska jag hitta här några vänner det var jättesvårt för mig.

Efter några minuter ring Skolklockan och alla elever går in, jag går också med de. Jag ser mina nya lärare. Jag går till klassen. Ser jag min nya klass, och går jag bredvid en tjej att sitta, men hon sa    (DU FÅR INTE SITTA HÄR!). Jag känner mig jättedålig sedan går jag längst ner det var ingen där. Efter tre minuter kommer en tjej hon sa Hej till mig, Jag känner mig att jag hittar en vän jag blir jätteglad. Jag svara glad till henne. Så börjar dagen bli bättre.

Till slut hittar jag några snälla vänner och ha det rolig men jag kommer ändå aldrig glömma mina gamla vänner och mina gamla lärare eftersom de var de snällaste och roligaste lärare och vänner man någonsin kunde få.

Elham.G

                                                                                                   

Min första skoldag åk 7

Det är mitt i natten och jag kan inte sova jag bara tänker på den nya skolan att hur det kommer vara att träffa nya klasskamrater och nya lärare klockan är  nu 00:00 och jag sover. Det är morgon klockan är 8.00 fåglarna kvittrar solen skiner genom mitt fönster . Jag känner mig rädd för första dag i årskurs 7 . Jag går och borstar mina tänder sedan går jag och duschar och när jag är klar går jag och tar på mig min vit jeans och min svarta adidas tröja .  Jag känner mig trött och lite stressad för att jag ska träffa nya  kompisar och nya lärare i nya skolan och lämna mina gamla lärare och kompisar.

Min mamma sa god morron och jag sa god morgon .Min mamma frågade mig varför är  jag så stressad och ledsna? Jag sa för att jag ska börja i nya skolan. Min mamma sa till mig att jag måste lugna mig för att du måste lära dig i nya skolan.

Jag går ner och tar mina på vita  nike skor sedan tar jag på mig min svart jacka.Jag går  ut på gatan själv och väntar på bussen 30 minuter. Jag går upp i bussen och blipper busse korten sedan sätter jag mig på stolen. Jag tar ut mina hörlurar och lyssnar på musik.Jag har klumpen i magen blir större och större  för att må lite bättre lyssnar jag på musik men fortfarande dunkar mitt hjärta snabbare och snabbare för att jag vet inte om mina nya kompisarna kommer accepterar mig.

Jag  ser att   klockan är 8:35 jag är framme i  skolan jag ser barn som leker tillsammans  då tänkte jag på när jag brukade leka med mina kompisar.   När leker tillsammans och skrattade och skojade och jag hade jätteroligt med de. I Rosengårdsskolan jag hade mycket trevliga  lärare, de har förstått mig och hjälpt mig att lära mig snabbt språket och allt annat.

Sedan hör att någon som säger att det är dags att gå in fjärilar flyger i magen jag går in och tar av mig mina skor och min jacka. Jag går och ställer mig i ledet och dörren öppnas och jag tänker hur det kommer gå…

Fatime 6A

Min första skoldag.

Jag stiger upp med ett ryck, solen skiner genom fönstret.Fjärilarna är nu i min mage, jag stiger upp ur min säng, sträcker ut min kropp och gäspar. Kroppen darrar.Det är nervositeten och rädslan som gör att jag darrar.Idag är jag inte längre en elev på Rosengårdsskolan.Jag är nu en elev på en helt annan skola. Rädslan och nervositeten gör så att jag mår illa.Jag försöker att äta något men det går inte.

På vägen till busshållplatsen  skiner solen och det känns härligt. Det kan ändå inte göra så att klumpen i magen försvinner.Jag har aldrig känt mig så här nervös och rädd på samma gång.Några minuter senare är jag framme vid busshållplatsen men jag är tidig och måste nu vänta på bussen.

Medans jag väntar kommer minnena  tillbaka.Jag tänker på mina lärare som har varit fantastiska.Tankarna går också till mina vänner och på hur bra undervisningen på Rosengårdsskolan var.Att tänka tillbaka på gamla minnen har skapat ett leende och klumpen har försvunnit lite.Dessutom så ställer jag mig massor av frågor när jag sitter vid busshållplatsen.Kommer undervisningen vara bra?Kommer lärarna att vara lika bra?Kommer de att acceptera just mig?

Plötsligt kommer bussen och jag kliver in .Klumpen i magen har lagt sig men omvandlas till smärtor.Varje meter närmare jag kommer skolan desto räddare och nervösare blir jag.Hjärtat bultar snabbt.Det är svårt att sitta stilla.Jag vill bara gå hem.

En kort tid  kliver jag av bussen och går med stora steg mot skolan.På vägen till skolan ser jag min kompis som har blivit placerad på samma skola som mig.Därefter kommer jag fram till skolan.Skolgården är stor och jag hör röster från elever som leker.En lärare dyker upp vid en dörr och säger att åk 7 skå gå in.Jag går igenom dörren med darrande ben.Jag känner ingen och känner mig ensam.Långsamt går jag mot klassrummet.Öppnar dörren och kliver in i klassrummet för att ha min första lektion med min nya klass.

Min första skoldag!
Mamma väcker mig till skola.Först går jag för att  byta om kläder sedan går jag för att

borsta tänderna.Jag kunde inte äta frukost för att varje sekund tänker jag tillbaka i tiden
och tänker på mina gamla klasskamrater.jag bara tänker på vad ska hända idag i skolan
ska jag träffa nya vänner eller ska jag sitter i hörn där ingen ser mig.

När jag är nära skolan jag ser skolans skolgård och sen så minns jag när jag kände nästan

alla i-skolan men har i min nya skolan jag kände ingen .Jag väntar bara tills vi börja och i
det här stunden känslor snurrar i mitt huvud.

Jag väntar länge själv i skolgården i ett hörn där ingen står och ser mig. Efter en stund hör
jag någon ropa- Tamer, Tamer, Tamer jag går bort från hörnet och kollar runt där ser jag en
bekant ansikte som jag sett innan i min gård. Jag kommer fram och hälsar på han och han
säger

- Tjena Tamer, välkommen till skolan

- Tack så mycket det uppskattar jag, säger jag med en glad röst

Det känns lite lättare i kroppen att iallafall ha med sig en vän som man kan prata med.

- 7A det är dags att gå in, hör jag en lärare ropa

När hon ropar kommer gamla minnen fram och jag tänker på att det var inte alls så här
mina gamla lärare ropa i Rosengårdsskolan Sofie, Anna och Emelie gjorde det på ett helt
annat sätt. När mina tre gamla lärare ropa, Sofie,

Anna och Emelie så hade dom en annan röst och dom lät lite mer glada att lektionen skulle
börja men så kändes det inte alls som den här nya läraren hon lät lite mer arg. Hur ska det
gå?...................................      

Tamer.H

Min första dag i åk 7

Jag vaknar av min ringsignal och sträcker på mig. Solen skiner rätt på mitt ansikte. Jag tittar från
mitt fönster.Jag ser de vackra blommorna och de stora träden som är fyllda med blad. Sakta går jag till

oaletten som är en bit bort för att tvätta mina händer och ansikte under tiden tänker jag på min
gamla skolan. Därefter  går jag med tunga steg till köket och gör två mackor. Under tiden som jag
äter tänker jag på hur det ska vara i min nya skola och ställer massor av frågor:

Kommer läraren vara lika snälla? Kommer jag att passa in? Kommer jag få vänner? Jag har fjärilar i
magen och är så nervös inför den nya skolan.

Snabbt går jag upp till mitt rum och tar på mig mina svarta skor, blåa tröja och min svarta jacka .

-Skynda dig, skriker mamma med en hög röst.
- Ja jag kommer, svarar jag henne.

Med min trötta kropp går jag ner till till ytterdörren och tar på mig mina svarta skor, jacka och vantar.
Jag känner ju ingen där borta. Sedan går jag ut och tar ett djupt andetag. Det luktar fruktansvärt,
förmodligen alla soppor som jag glömde kasta bort. Ähh jag bryr mig inte, jag går till busshållplatsen
och väntar på bussen. När jag tittar på min mobil ser jag att klockan är 08.10 och bussen kommer
klockan 8.15. Jag är försenad, skolan börjar 9.20. Min skola är en timme härifrån. Det är därför jag
vaknar så tidigt. Min trötta kropp orkar inte att springa men jag var tvungen.  Jag springer så fort jag
kan och när jag är framme ser jag den gröna bussen som jag inte hann gå in i.

-Nej vänta vänta, skriker jag med  stark röst.

Fan. Nu får jag vänta tills bussen kommer tillbaka. Jag tror inte att jag kommer att komma i tid
eftersom att bussen kommer efter en timme. Samtidigt som jag väntade tänker jag på min gamla
klass och mina gamla vänner som gav mig ett skratt och på mina lärare som ansträngde sig hårt
för att vi skulle bli godkända på alla ämnen. Det kommer inte vara samma sak utan dem. Händer
det här verkligen på min första dag i sjuan.

Jag ser Anel som är också försenad. Tur att jag är inte ensam om det. En timme har gått och den
gröna bussen är här. När dörren öppnas går jag in och sätter mig. Vad ska jag göra, det här är
min värsta dag.Trettio minuter har gått och mina ögon börja sakta och sakta stängas. Men jag
kan inte hålla dem öppna särkilt länge. Jag orkar inte så jag sover en stund.

• Vakna vakna, skriker Anel tyst till mig
• Va, säger jag.

Vi är framme. Äntligen.

• Är du också för sen, frågar jag Anel.
• Ja jag orka inte vakna, svarar Anel.

Vi går ur bussen och går en bit för att komma fram till skola som jag längtar att få se.

Vi är framme till skolan och den var ganska ful men fotbollsplanen och basketplanen är ändå fina.
Vi tittar på hur de små barnen spelade fotboll mot varandra och när jag tittar på det påminde det
mig när 6a spelade fotboll mot 6b, Vi var alltid dåliga förlorare när vi förlorade. Men vi är inte här
för att leka utan för att lära oss.  Vi går mot dörren och klassrummet var framför oss. Det luktar
kanelbullar. Jag kan känna fjärilar i magen och hjärtat bultade snabbare för varje steg jag tog. Med
svettiga händer och darrande ben öppnar jag dörren ……